brickens krönika

Fiffig heminredningsdetalj: pysselbord

2012-01-31T22:23:00.002+01:00

Tid och rum

2011-11-10T17:48:00.010+01:00

På mitt jobb måste man byta lösenord till datorn oftare än vad en tanthjärna klarar av. Alltså lägger man upp en strategi för uppbyggnad av lösenord. Under en väldigt lång tid har min strategi varit: nästa ledighet och innevarande år. Ni fattar, sommarlov11. Logiskt, lätt att komma ihåg. Dessutom en ledighet att se fram emot.

Det är bara så trist när det är dags för lösenordet hostlov11. Förutom att det är mörkt och kallt påminner det om att man ofta blir förkyld precis när ledigheten träder in. Deprimerande minst sagt. Alltså tänkte tanten om. Försökte tänka positivt. Det är väldigt svårt, det vet ni som känner mig. Men jag lyckades ändå konstruera: vardagslyx11.

Och genast föll ett glimrande ljus över min arbetsplats. Man kan inte bara arbeta tills man blir ledig nästa gång. Man måste ha trevligt under tiden också. Varje gång jag knappade in vardagslyx11 gick min tydligen väldigt lättlurade hjärna igång på hur jag skulle lyxa till vardagen just idag. Jag kanske rentav skulle slå till på en kopp kaffe med en gång.

Ni har förstås redan räknat ut det jag inte gjorde. Vardagslyx11 har ingen logisk fortsättning och sedan bytte arbetsgivaren ut min dator och allt blev förvirrat och kontot låste sig flera gånger. Till slut gav jag upp helt och bad it-service att välja ett lösen åt mig. Där är jag nu. Och det är ingen idé att ni försöker använda mina avslöjade lösenord för de funkar inte.

Mina ambitioner att glimra till vardagen har dock inte mattats av. Tvärtom, tanten har fått blodad tand. Så i torsdags tog jag gud i hågen och beställde hämtpizza som om det hade varit fredag. Tänkte att helgen kanske skulle bli extra lång. Och eftersom det gick så bra tänkte jag att söndagen idag skulle kunna förvandlas till lördag om jag gjorde tacos och tände några ljus.

Mitt mål är att veckorna ska bli kortare och kortare tills de består av fem dagar, säg onsdag till söndag. Det borde inte vara omöjligt, tiden är ändå bara ett påhitt. Vi behöver ett skottår för att årstiderna inte sakta ska förskjutas till fel månad. Det var inte särskilt länge sen vi hade en vilodag och nu har vi två. Jag kämpar på, skam den som ger sig.

Men det är inte bara tiden som är ett påhitt. Rummet är också relativt. Ungefär två gånger om året växer vi ur tvåan på 60 kvadrat, dottern och jag. Då står jag inte ut en dag till och håller ständig bevakning på hemnet efter en lösning. Sedan städar jag en garderob eller flyttar en byrå och vips är tvåan tillräckligt stor igen.

Min senaste uppfinning var att flytta den bärbara datorn från sitt bord i vardagsrummet. Lägga en vaxduk på bordet och ställa fram alla pysselgrejer. Vips blev matbordet fredat från allehanda skräp och vardagsrummet fick en funktion till. Vi kan bo kvar i lilla tvåan.

Och tiden räcker plötsligt till att pyssla.

Två månader senare

2011-09-08T15:12:00.005+02:00

Jag kompar och snorar idag. Det är billigare än att vara sjukskriven och snora. Tråkigare än att kompa utan snor. Billigt och tråkigt alltså. Som klimatsmart ungefär.

Varje gång det känns som att jag vill hosta, dricker jag en klunk vatten. Det gör att jag slipper hosta och att jag kissar ganska mycket. Också klimatsmart. Billigt och tråkigt.

Tänk att vanligt vatten kan ersätta både hostmedicin, halstabletter och te med honung. Jag har nyligen lärt mig detta. Tänk att man vara så gammal som jag utan att veta en så enkel sak.

Jag behöver ibland den här långsamheten som komp med snor innebär. Det är bara att lägga ner alla projekt och lägga sig under täcket och frysa. Långsamhet är klimatsmart. Långsamhet är bra. Idag ska jag inte göra många ryck.

Men varannanmånadsbloggen har iallafall gjort ett.

Odlingsprojekt, del 9

2011-07-10T20:28:00.016+02:00

Finns det några trogna läsare här som kommer ihåg en liten avstickare Bricken gjorde i höstas, med en serie inlägg om olika odlingsprojekt? Det var en resa i verkligheten, långt ifrån de sockrade trädgårdsprogrammen på teve. Här kommer en uppföljare. Ni är troligen sprickfärdiga av nyfikenhet.

I del 8 avbildade jag en Rudbeckia som blommade mot alla odds, en kommentator tyckte att den ensamma blomman behövde kompisar i rabatten. Nu har naturen fixat det alldeles själv. Tyvärr blommar inte Rudbeckian på den här bilden, men den uppmärksamme kan upptäcka ett avvikande blad mitt i.

Det enda jag var nöjd med förra säsongen var en pallkrage med rödfibbla. I år har vitklövern tagit kommandot.

Eftersom lupinerna trivs bra har jag i år startat ett nytt projekt, en pallkrage med mjölkört. Det som överlever på ett hygge borde trivas även hos mig. Tyvärr får ni kära och nyfikna läsare vänta ett år till innan vi vet om det har lyckats.

Till sist ett tips i andan man tager vad man haver. Lecakulor är svindyrt, tomten är full av kottar. Här planteras några sommarblommor.

Resten av sommaren tänker jag sätta mig ner och vänta på att smågranarna ska växa upp. Det gäller att värda ömt det som växer av sig självt.

Sommarsolstånd

2011-06-15T13:43:00.010+02:00

Nu får jag skynda mig om det ska hinna bli ett inlägg i juni. Denna sommarmånad som jag lyckas arbeta bort varje år fast jag lovar mig själv att aldrig göra så igen. Arbeta inomhus i juni. Nattljusets månad. Så tokigt.

Härförleden skrev jag på facebook: "fattar inte hur det kunde ta fyra år att få upp myggnät i balkongdörrn". Självklart fanns det en kommentator som genast tolkade det som bittert gnäll på en lat karl. Skulle aldrig falla mig in att gnälla på min karl på det sättet. Skulle aldrig falla mig in att be om hjälp med myggnätet heller.

Å andra sidan kan en kvinna bli komplett handfallen när det finns en karl att tillgå. Även jag. När jag skulle sälja växasängen på blocket hittade jag inga verktyg. Istället för att leta ordentligt ringde jag särbon. Tre gånger. Till slut hittade särbon rätt verktyg. I min verktygslåda. Då hade köparen sånär fått en parkeringsbot utanför min dörr.

Så nu har vi sålt växasängen, jag skickar alla lyckönskningar med den. Den gick till en annan singeladoptivmamma. Tack vare min frågvisa snart sjuåring, fick vi reda på alla fakta kring det.

Med de diverse ommöbleringar som blev möjliga när denna möbel försvann ur den lilla tvåan har alltså dottern fått eget rum. Hon plockar nitiskt alla sina saker in dit medan mamman nöjt tittar på. Å andra sidan händer det också att sånt som dottern betraktar som skräp icke värdigt hennes nya rum, tippas i mammans soffa.

Medan denna förvandling sker inser jag plötsligt det självklara, det är inte bara barnet som får ett eget barnrum utan förstås även jag som får ett eget vuxenrum. Tänk så städat och fint jag kommer att ha det. Eller jag menar tänk så städat och fint jag skulle kunna ha det.

En synnerligen varm kväll skulle mamman och särbon inviga detta vuxenrum. Det var nästan lika spännande för oss att sova där som för barnet i sitt rum. Balkongdörren på vid gavel med myggnät i. Nu hörs väl allt vi säger till de andra lägenheterna tänkte jag samtidigt som jag damp ner bredvid särbon i bäddsoffan och utbrast:

Oj, vad hård den var!

Poff är det nya mindfulness

2011-05-06T21:59:00.003+02:00

Lyssna på den här själviakttagelsen: idag köpte jag en t-shirt åt min sexåriga dotter, i storlek 86/92 för att jag ville att den skulle sitta tajt och snyggt. Tröstar mig med att den inte var rosa.

Nej jag har inte gjort den här bekännelsen på facebook och det finns tyvärr inga förmildrande omständigheter till uttalandet ovan och jag vill helst inte tänka på det heller därför byter jag raskt ämne.

Folk tror att det är nyttigt att meditera. I Hälsingland har vi aldrig tyckt att det varit nåt särskilt med att tomglo. Om ni andra tror att det är finare att hämta traditioner från Asien så gärna för oss. Vi hälsingar fortsätter med tomgloendet precis som vanligt.

Men den här våren har mötena på jobbet varit för många. Eller också har dygnet fått färre timmar. Man vet aldrig, det kan hända nåt mystiskt hemligt där vid sommartidens införande. Eller också är detta resultatet av den besynnerliga våren utan långhelger.

För poff sa det bara så hade mars plötsligt försvunnit lika fort som snön och det hade blivit april. Och sen sa det poff en gång till för nu har det blivit maj. Just nu är det maj-poffet som händer. Undrar om jag hinner vara med innan hösten är här igen.

Poff är det nya mindfulnes, kläckte en facebookkompis ur sig då. En sådan formulering måste man bara stjäla. Och sen var det en annan som kom på det där med tomgloendet. Allt är stulet med andra ord.

Det enda som är mitt eget är själviakttagelsen i början. Och den vill jag inte prata om har jag sagt.

Dagens dikt

2011-04-20T15:02:00.000+02:00

Fick inte jobbet
köpte en trisslott
vann 25 kronor

Olika små lyckor

2011-03-18T21:57:00.006+01:00

I onsdags mötte jag en bil vars förare var en gråhårig permanentad kvinna och vars registreringsbokstäver var PRO. Igår såg jag två bilar med kvinnliga förare i fertil ålder och bokstäverna PMS.

Den som är min facebookvän kan få lite tråkigt av att läsa den här bloggen. Jag upprepar mig. Dock har jag ännu inte vågat skriva facebookstatusen LCHF. Bokstäverna som har styrt min vardag snart en hel vecka.

När jag beskriver mina matvanor för kollegan på jobbet säger hon saktmodigt: "Jag tycker att vuxna människor bör få ansvara för sina egna liv. Men snart har du nog nått en gräns."

Facebook är annars mitt öga mot världen. Jag drar många slutsatser utifrån statusarna där nu för tiden. Det finns många som klagar över snöfallet vi har fått idag. Men det finns ingen som glädjer sig över att vi i det här snöiga landet klarar oss från både tsunami och gaddafi.

Jag var ung student när jag insåg glappet mellan lycka och olycka. Man blir till exempel väldigt glad och lättad när man har klarat en tenta. Men förvånat kunde jag konstatera att man inte blir riktigt lika glad över att lyckas som man blir låg av att misslyckas. En omtenta innebär mycket jobb. Att slippa det jobbet, märker man liksom inte av.

Olyckorna märks, lyckorna kan vara försmädligt osynliga. Det gäller att känna igen lyckan när den ilar förbi. Ibland består den bara av tre bokstäver på en registreringsskylt.

Pussa en padda istället

2011-03-06T23:01:00.006+01:00

Jag klarade mig helskinnad ur "hug-a-librarian-day". Fick faktiskt en kram, mitt i biblioteket. Men den fick jag av en person jag känner, och personen i fråga visste inte vilken dag det var. Förutom just denna kram har jag svårt att tänka mig nåt värre faktiskt, än att bli kramad av mina biblioteksbesökare. Det är verkligen att gå över en onödig gräns. Jag vill till exempel mycket hellre ha lön.

Snart är det kvinnodagen. Som om en konspiration skulle ha stuvat om i almanackan, sammanfaller kvinnodagen i år med fettis-dagen. Stavat med bindestreck för att du ska förstå hur jag uttalar ordet. Det har aldrig slagit mig förr, hur uppenbart kvinnliga semlorna är. Runda, toppiga, fluffiga och gräddiga. Något för rättviseförmedlingen att ta ett bastant nytt grepp om kanske.

Det är mycket som sammanfaller i almanackan i vår. Valborgsmässoafton på en lördag. Första maj följdaktligen på en söndag. Kristi himmelsfärd, nationaldagen och pingst har hamnat i princip samma vecka. Det måste vara moderaternas fel. Det är arbetslinjen som gäller nu. Låten helgdagarna sammanfalla på det att medborgarna få arbeta i sitt anletes svett.

Det är tur att vi har Downton Abbey på lördagar och Solsidan på söndagar. Så att vi får lite avbrott i våra facebookliv. Före programmet kan vi bistå våra vänner med att påminna om att det snart börjar. Efter programmet kan vi länka till svtplay. När vi kommit tillbaka till datorn efter teveprogrammet, kan vi "gilla" detsamma på nämnda facebook. Samt diskutera det med våra vänner.

Det var en hisklig tur att facebookvännerna fanns när Bibliotekstjuven var aktuell på teve. Vi bibliotekarier hade en egen liten stödgrupp som utstötte plågade ljud bakom skämskuddarna då. Och då var det inte tal om att begränsa sig till facebookaktivitet före och efter programmet. Nä då satt vi med paddorna i knät och stödsamtalade i realtid.

Det är helt ute med datorer. Även de små bärbara har plötsligt blivit förfärligt otympliga. Nu ska man ha en nära relation med sin padda. Man smeker sin padda. På pekskärmen alltså. Det är det som gör att relationen blir så intim. Om man pussar på den blir den kanske en prins. Om man kramar den blir den en bibliotekarie.

Och om man kramar en bibliotekarie riskerar man att få en padda i huvet.

Tiggarbrev

2011-02-15T19:03:00.002+01:00

Jag har läst Bengt Ericson: "Den nya överklassen". Det gav mig lite perspektiv på tillvaron. För den som inte vet handlar boken om de allra rikaste, de där som ger sig själva saftiga bonusar. Man har ju känt till dem ett tag. Ändå svider det att läsa namnen och beloppen svart på vitt i en tryckt bok.

Plötsligt känns det tröstlöst att ha ett bra jobb, ha råd att gå ner i arbetstid för att vara med sitt barn, bo i lägenhet i stan, åka till sommarstugan i egen bil. Jag menar, man kan ju inte med den bästa viljan i världen påstå att jag tillhör dem som har det sämst.

Men näe. Efter att ha läst den här boken kan jag inte nöja mig med mindre än att få pensionera mig med en fet bonus vid 45 års ålder. Jag har gjort mitt nu. Nu vill jag liksom rikknösarna njuta av livet. Det som är kvar.

Eller förresten. En fet bonus är inte alls nödvändigt. Jag klarar mig med ett par hundratusen om året. Ett par hundratusen märks inte i de stora budgetarna. Det hamnar liksom efter kommatecknet, det är nästan ingenting faktiskt.

Ändå tillräckligt för mig att överleva på. Sug på den. Särskilt om jag får vara ledig så att jag hinner koka storkok och sy om mina gamla kläder. Jag behöver inte precis en bemannad lyxyacht för att ha det bra på ålderns höst.

Men jag gjorde ju fel då. Redan på gymnasiet gick det snett. Jag valde humanistisk linje. Sedan blev jag bibliotekarie. Ja ni hör ju.

Eller kanske inte. Kanske finns det en lösning. På den humanistiska linjen ingick det studier i latin. Det var maktens språk vid århundradena runt kristi födelse. Väldigt länge sen. Men det är så humanister fungerar, även utdöda företeelser kan bli föremål för deras intresse.

På den gamla romartiden fanns det mecenater. I dagens samhälle kallas det sponsorer. Det är samma sak. Mecenat låter lite bättre, lite stiligare så där. Jag skulle vilja ha en sån. En egen mecenat som föder mig mot att jag producerar konstnärlig verksamhet till hans eller hennes ära. Någon av alla de där rikknösarna borde väl kunna nappa på detta.

Jag kan till exempel virka korvar. Det gör jag gärna till någons ära. Någon som vill ha en virkad korv? Den kostar tvåhundratusen. Kontakta mig i kommentarsfältet så skickar jag uppgifter om konto och bank. Kamprad, kom igen nu!

Äntligen!

2011-02-09T19:03:00.004+01:00

Nu har det hänt en tillräckligt stor sak för att bloggaren Bricken ska bryta en drygt tre månader lång tystnad. Tro mig. Detta kan få stor betydelse för Gävles kulturliv.

Årtionden av trångsynthet och privata åsikter som har fått ta plats i offentligheten, lider äntligen mot sitt slut. Ja, jag tror faktiskt att denna händelse kan få mätbara effekter.

Det är självklart viktigt för det lokala kulturklimatet vad lokalpressen väljer att skriva om, vad som skrivs upp och vad som skrivs ner. Vilka debattartiklar som tas in och vilka som inte tas in.

Nu hoppas vi bara att ledningen tar ett steg i rätt riktning. Ett modigt steg. Och att de inte gör som det ser ut att de tänker göra enligt sina egna formuleringar i bifogad annons, nämligen köra i gamla hjulspår.

http://corren.lokus.se/tpics/TA/pdf/14156802.pdf

Den sista juni ska det firas. Ätas tårta kanske. Eller nåt giftigare?

Fickor i tiden

2010-10-31T03:00:00.007+01:00

Som alla kanske redan har förstått, gick jag aldrig med i EU när det begav sig. I alla omröstningar och val behövs det någon som är lite motvals. Någon som sätter sig längst ut på den andra sidan av gungbrädan och försöker skapa lite motvikt. Det hjälper sällan, men det behövs ändå.

Jag har aldrig ställt upp på det här påhittet med sommartid heller. Ävvla dravel. Vi ger bort en timme på våren, bara för att bli tvingade ur sängvärmen tidigare än vanligt. Och sedan får vi tillbaka samma timme i oktober. Och vad ska vi ha den till då?

Nu för tiden är själva sommartiden EU-anpassad också. Verkligen jättesmart att hela Europa ställer om klockan samtidigt. Grekland och Haparanda liksom. Skitlika förutsättningar när det gäller dagsljus i förhållande till årstider. Verkligen.

Näe. Tacka vet jag tiden innan järnvägen kom. När alla hade solen i söder exakt klockan tolv. Om de ville. Då hade man koll på läget. Sitt eget läge alltså. Sin egen klocka, om man hade någon. Alla hade samma sol. Ingen hade samma tid.

Det måste ha hänt något spännande i de där tidsfickorna som fanns mellan människor på den tiden. Om inte annat tror jag att det skapade ett utrymme där man kunde andas.

Nu för tiden är det inte viktigt att hinna andas. Nu har vi en enda rationaliserad tidsficka, en gång om året, samma timme i hela Europa. Klockan tre i natt händer det. Klockan vrids tillbaka och blir två en gång till.

Spännande timme det där. Den finns egentligen inte. Likförbenat finns den. Jag undrar vad som händer den där timmen. Och om det som händer, händer på riktigt. Eller inte alls. Kanske kan man försvinna i tidsfickan, om man inte passar sig.

Någon berättade på fejan att om man råkar gå på nattskift inom Kommunal, får man ingen lön för timmen som inte finns. Någon annan på fejan trodde att det är den timmen man ska använda till att ställa tillbaka trädgårdsmöblerna i garaget.

Jag föreslår att vi lägger nästa folkomröstning i den där tidsfickan, mellan klockan 3 och 3 natten till den sista söndagen i oktober. Kanske kommer den då aldrig att ha hänt.

Odlingsprojekt: del 8

2010-09-26T11:49:00.007+02:00

Man övertalar sin far att så frön av en favoritblomma. Griniga frön, inte många kommer upp och överlever. Två pyttesmå plantor flyttar man obarmhärtigt till sommarstugetomten i växtzon typ tretton. Sedan pysslar man om dem några år. Provar några olika växtplatser, gödslar och vattnar.

Plötsligt en sommar har man en planta i sin rabatt som man knappt längre känner igen. Det kan vara favoritblomman som tänker gå i knopp. Men det kan lika gärna vara ett ovanligt kraftigt ogräs. Spänningen stiger allt eftersom knoppen börjar spricka upp.

På hela sommaren får man inte veta. Först när man kommer till stugan för att vintra den i mitten av september har blomman slagit ut. Och för all del nästan hunnit vissna igen. Men det gör ingenting. Inte när det gäller en sådan här skönhet. Bevisligen en seg jävel dessutom. Echinacea purpurea, Röd rudbeckia.

Herbert nummer två

2010-09-09T19:06:00.001+02:00

Har inte visat sig än.

Husdjur

2010-08-31T19:42:00.014+02:00

Lägenheten hade stått tom i två månader när vi kom hem med hela semesterpackningen. Jag la en blombukett på diskbänken, fyllde badrummet med tvätt, kryssade bland väskor på golvet, lyfte på en kastrull för att koka kaffe och såg samtidigt en brun liten rackare rassla ner bakom spisen.

12 millimeter lång och antenner både fram och bak. Misstänkt snabbspringande. Hela ryggraden stelnade ihop och en nedärvd gen hade artbestämningen klar på en halv sekund. Kackerlacka. Det finns inga andra insekter som springer så där snabbt.

Nåja. Jag lugnade ner mig. Tänkte att det säkert var en helt vanlig kuse som hade följt med blombuketten. Harmlös. Inte äcklig alls. Inte alls ett skadedjur som hade en massa kompisar bakom spisen. Och som hade levt rövare i min lägenhet när jag var borta.

För att ytterligare trösta mig tänkte jag att det kunde vara ett enstaka exemplar, om det var fråga om ett skadedjur alltså, som hade följt med i en resväska från ett annat land. En stackars singelhanne utan någon att para sig med. Också harmlöst. På något sätt.

Ju oftare han dök upp under ett kastrullock eller i stekpannan, desto mer bekanta blev vi. Han blev som ett litet husdjur. Han fick heta Herbert. Det enda som inte kändes riktigt bra, var att jag inte kunde vara helt säker på att det var samma exemplar jag såg varje gång.

Jag undvek att städa bakom spisen. Eftersom jag hade anledning att lysa med en ficklampa under några jakträder visste jag att det fanns mycket mat för en kackerlacka där. Jag tänkte att om jag låter bli att städa bort maten kanske Herbert stannar bakom spisen. Onödigt att skrämma bort honom så att han förvillar sig till skafferiet. Tänkte jag.

Men när Herbert trots denna plan en morgon sprang över bänken där jag brukar bre mina mackor. Då ringde jag skadedjursfirman för lite rådgivning. Samma eftermiddag lyckades jag fånga Herbert i en burk. Där ligger han nu. Död. Redo för slutlig artbestämning.

Antingen är det fråga om en tysk kackerlacka, det är den läbbiga sorten. Eller också är det en svensk skogskackerlacka. Det senare är mycket riktigt en inhemsk harmlös insekt. Enligt skadedjursfirman lika snabbspringande som sina utländska släktingar. Innan Herbert dog provade vi att prata tyska med honom. Han verkade inte fatta.

Nu tror ni kanske att min kackerlackshistoria är slut. Men så är det tyvärr inte. Det är nu det riktigt spännande börjar. För om det efter detta dyker upp en Herbert till. Då finns det inga teorier kvar att trösta sig med.

En nöt att knäcka

2010-08-27T19:00:00.003+02:00

Kära bokbloggare, bokälskare, bibliotekarier och andra eventuella läsare av den här bloggen. Skulle ni vilja göra mig en tjänst och ägna några minuter åt en nöt? Kanske till och med kopiera frågan till era egna bloggar för att sprida den och kanske finna en enda person i hela världen som också har läst den här boken, och som har bättre minne än jag?

Jag har läst en bok som jag vill läsa igen, men jag kommer varken ihåg författare eller titel och har för vaga uppgifter om berättelsen för att den ska vara sökbar i några kataloger eller databaser. Tro mig, jag är bibliotekarie och jag har försökt. Jag har dessutom använt tjänsten Fråga biblioteket, både i Sverige och Finland. Jag har genom en bekant skickat frågan till Sveriges Radios bibliotek, där jag lånade boken när jag läste den första gången. Ingen hittar den.

Det är en roman i mycket sparsmakad stil, varje kapitel är endast en sida långt. Förvisso skulle det kunna vara en novell, men den är i såna fall inte utgiven i en samling utan som självständig titel. Jag läste boken 1998, så den är inte utgiven senare än det.

Berättelsen handlar om en kvinna som lever ensam i ett hus på landet. En okänd man kommer till byn och passion uppstår. De brukar bada bastu. Möjligen slutar berättelsen i ett svartsjukedrama och kanske till och med ond bråd död.

Jag minns det som att kvinnan är en medelålders oskuld, att hon bor på en ö och eftersom de badar bastu har mitt rumsliga minne placerat berättelsen på en finsk ö. Jag tror också att det är en kvinnlig författare. Men minnet kan som bekant luras.

Eftersom jag inte minns vilken författare det är tror jag att det är någon relativt okänd. Alltså ingen idé att gissa på författare som Tikkanen, Jansson eller Fagerholm. Det är inte heller Raija Siekkinen: Kvinnan på ön. Det är absolut ingen bestseller, mera smal och konstig bok.

Nöten har hittills visat sig så svår att knäcka att jag börjar tro att jag har drömt. Någon föreslog till och med att detta kanske är en bok som jag måste skriva själv. Nu står mitt hopp till er!

Del 7: Sååå Ernskt!

2010-08-20T20:24:00.013+02:00

Det kom en kommentar på del 6: "sååå Ernskt!" Detta måste kommenteras. Vet inte var jag ska börja. Det är komplicerat det här. Ernst Kitsch-ensteiger, det är ren hatkärlek det är frågan om. Och snacka om porr alltså. Inredningsporr. Undrar om jag inte har stulit det där uttrycket förresten. Det låter såååå Täppaskt.

Glad blir man ju inte av en sådan kommentar. Det är helt klart. När jag hade målat dörr och verandaräcke på stugan fick jag samma synpunkt levererad från närmaste grannen. Det var enligt uppgift samma färger som Ernst hade använt i ett program. JA MEN JAG VAR EGENTLIGEN FÖRST, vill man ropa då. Och langa fram bevis liksom.

Jag har målat halltallar också. Jag brukar skämta om att jag ska rista in årtal i dem för att bevisa att jag var före Ernst även där. Men det är bara ljug. Mina halltallar är rena plagiat. Fast mina är svarta, och Ernsts var vita, granar tror jag.

Man tager en ung tall i lagom höjd. (Jag har jättemånga på min tomt, det vet ni redan.) Skalar av barken medan den är färsk och lätt att riva av. Sedan får den torka innan man målar. Perfekt att hänga kläder och prylar på.

Men det där guldutedasset han gjorde en gång, ytterst påkostat med allehanda dekorationer, men en minimal hink att skita i, det har jag inte plagierat. Där önskar jag att teve hade visat hela historien. Vad skulle man inte betala för att få höra den kommentar som livsnjutaren Ernst fäller när han alltjämt leende går och tömmer den stinkande hinken.

Förresten är det fråga om ett språkfel i kommentaren också. Och det kommer att reta kommentatorn oerhört, det har något med hennes svenskabetyg från gymnasiet att göra. Men det måste ju heta Ernstskt.

Om det nu ska bli ett nytt ord. Gubevars.

Lyckade odlingsprojekt i växtzon 13: del 6

2010-08-19T19:28:00.003+02:00

En gammal resårmadrass räddades från mormors barndomshem i sista stund. Den har ställts på högkant över en pallkrage med hjälp av en bräda och två armeringsjärn. Och hoppsan. En liten reva av en klematis har överlevt vintern, slingrat upp genom madrassen och levererar denna enda vackra blomma.

Lyckade odlingsprojekt i växtzon 13: del 5

2010-08-18T16:07:00.003+02:00

Rhododendron trivs bra ihop med barrträd. Den här blommade fint i sommar. Men man ska inte ta ut någon glädje i förskott. Växter kan även blomma av dödsångest. Ungefär så här: "Snart torkar jag ut, bäst att sprida några frön innan jag kolar."

Lyckade odlingsprojekt i växtzon 13: del 4

2010-08-17T11:10:00.004+02:00

Lupiner är det svårt att misslyckas med. Det kan man se i många vägrenar. Följdaktligen frodas de även i min magra jord. Andra växter som verkar gilla sparsmakad omvårdnad är till exempel tistlar, renfana och mjölkört. En idé som kanske förverkligas nästa år är att plantera tåliga exemplar av dessa växter i pallkragar ungefär som rödfibblorna i denna series del 1.

Lyckade odlingsprojekt i växtzon 13: del 3

2010-08-16T23:04:00.002+02:00

En jordhög är bra att ha. Fick denna i present 2005. Förutom att det alltid finns jord att tillgå, tillför den i sig själv en ny växtflora. Givaren hade tänkt sig en gräsmatta tror jag. Just nu är det en något toppig och yvig sådan.

Lyckade odlingsprojekt i växtzon 13: del 2

2010-08-15T10:26:00.002+02:00

Det är viktigt att skydda för insyn och skapa rumskänsla i trädgården. I mitten av bilden skymtar en humlestör som har satts upp för detta ändamål.

Lyckade odlingsprojekt i växtzon 13: inledning

2010-08-14T12:13:00.015+02:00

I våras läste jag ovanligt många trädgårdsböcker. Det sammanföll med att jag tog provprenumerationer på flera porrtidningar, Hus & hem, Allt om trädgård och Femina. Inredningsporr, trädgårdsporr, inredning-i-trädgården-porr. Alla reportage handlar om stenrika människor i växtzon 1. Som inte har några andra intressen än att skapa en felfri omgivning och en snygg yta.

Till slut började jag må illa. Verkligheten ser ju inte ut så där. Framför allt inte min, en ensamstående mamma som knappt orkar planera lunch. Inspirationen jag hade sökt i reportagen vände och blev till misströstan. Sedan kände jag att någon måste berätta sanningen. Om hur vi andra har det, vi som till exempel bor i Norrland.

Min sommarstuga ligger i växtzon 5, om man räknar optimistiskt. Jordmånen är näringsfattig, sur och sandrik. Tallarna trivs bra, jag rycker tallskott nästan varje dag. Visserligen är det på många sätt en superlyxig sjötomt. Men var bara lugn, man kan inte bada där. Geggan ligger meterdjup strax under vattenytan.

Kärleken till stugan i skogen slog till för åtta år sedan. Far hjälpte mig att avverka första vintern. Arton tallar såldes till Holmen. Jag har inte räknat hur många som står kvar. Men vildmarkskänslan är intakt.

Lyckade odlingsprojekt i växtzon 13: del 1

2010-08-13T21:08:00.008+02:00

Se här hur ogräset Rödfibbla sprider sig själv och fyller en hel pallkrage. Lägg märke till hur färgen harmonierar med originalfärgen på TELE-lådans beslag.

Ömse reflektioner en lördag i juni

2010-06-12T16:34:00.010+02:00

Värsta försommarlördagen blir kravlös när man vaknar till ljudet av regn. Automatiskt får man också sovmorgon, till och med familjens yngsta medlem sover ofta länge i lågtryck. Klockan tio lurade jag upp henne och särbon att göra iordning frukosten. Så fick jag en egen kvart att somna om på. Gratis lyx.

Sedan tog vi bilen till den lilla stadens parkeringshus för att inhandla godis och vin. Godisbutiken hade sockervadd i små burkar. Sedan gasade vi på i utförsbacken från parkeringshuset och sammantaget blev det nästan som på tivoli. Sockervadd och karusell. Billighetsvarianten.

Styrde kosan till megaloppisen i den lilla stadens gigantiska arena. Hittade otroligt bra och billiga saker. En lampfot från Ikea som har utgått ur sortimentet och som jag har letat efter länge. En sminkdocka till dottern. Ska man köpa en sminkdocka tycker jag att den får kosta max tio kronor.

Ikväll ska jag ägna mig åt ett betydligt dyrare nöje. Virka mössor i egen design. Man skulle kunna tro att hemgjorda mössor blir billigt krafs. Så är icke fallet. För garn det är ohemult dyrt det. Men ack så svårt att motstå. Alla handarbetande människor förstår precis vad jag talar om. Det finns till och med en förkortning som uttrycker missbruk av garninköp. YBEL. Yarn Beyond Expected Lifetime.

Även gårdagskvällen ägnades åt mössvirkning. Då kombinerade jag det med en hemgjord gin och tonic. Det var gott. Det var längesen. Det blev en märklig upplevelse. Det gamla kroglivet i stora staden hör bättre ihop med den drinken än virkning i tevesoffan liksom. Inte hade jag några svarta sugrör heller.

För att återgå till billiga nöjen hade dagens Arbetarblad en bilaga om kronprinsessbröllopet. Med billigt menar jag bara att det är särbon som står för prenumerationen. Jag läste hela på toaletten. Otroligt spännande. Genant att erkänna. Men sant. Många tror att jag är ironisk hela tiden. Till exempel när jag igår på Facebook statusuppdaterade med: jobbar hårt. Men det är inte alls sant. Jag är inte alls ironisk hela tiden.

För övrigt anser jag att trumpeterna på fotbolls-VM bör avskaffas.

Underliga äro herrens vägar

2010-05-30T18:35:00.003+02:00

Jag är så tacksam att textkommunikation ligger i tiden. Det passar mig. Det är så skönt att slippa ringa och störa människor mitt i maten. Det är så bra att kunna väga orden i handen innan man släpper ut dem. Men ibland räcker det inte att väga orden i handen innan man släpper ut dem, ibland sprids även skrivna ord på ett förfluget sätt.

Jag kommer från den tiden när man skrev brev. För att skicka skrivna ord till varandra var man tvungen att nyttja postverket. Att skicka skrivna ord till varandra i realtid som vi gör nu, det existerade inte, det är en helt ny kommunikationsform. Eftersom jag skrev många brev hade jag en skrivmaskin. Jag hade en viss böjelse för fina frimärken. Pappret jag valde att skriva på kunde också utgöra en egen konstform.

Jag har faktiskt en gammal brevhistoria som är rent litterär. Men sann. Självklart sann. Den är lite pinsam att dra upp, men det har gått så många år att preskriptionstiden borde vara över nu.
Det var på jobbet. Jag hade skrivmaskin där också. Jag skrev katalogkort som jag sedan stoppade ner i en alfabetisk och en systematisk katalog. Ack, en sådan forntid. I ett anfall av leda skrev jag ett brev till bästa väninnan. På ett katalogkort, på arbetstid. Daterat Bergsjö bibliotek 960503.

Nu kanske ni redan börjar tvivla på historiens sanningshalt. Hur kan människan minnas vilket datum det var, tänker ni. Jo, det ska jag tala om för er, att jag har en extremt nördig sida, och det är mitt arkiveringsbehov av gammalt textmaterial. Jag har tvingat bästa väninnan att kopiera alla brev som jag har skrivit till henne. Så jag sitter faktiskt här med en kopia av ämnet för hela historien.

Tillbaka till saken. Brevet skickades. Väninnan läste. Väninnan använde brevet som bokmärke i en lånebok från ett annat bibliotek. Där en annan väninna till min väninna, arbetade. Hänger ni med? Det andra biblioteket var Enångers bibliotek. Historien utspelar sig alltså i två hälsingska orter som inte ligger alltför långt ifrån varandra.

Det gav sig inte bättre än att prästfrun i Enånger lånade boken som min väninna hade använt brevet som bokmärke i.

Jag tror det finns många historier om henne också. Men här räcker det att berätta att prästfrun inte nöjde sig med att läsa brevet själv och sedan diskret låta det ligga kvar i boken vid återlämnandet. Nej, hon ringde till väninnans väninna på Enångers bibliotek och läste upp alltihop. Varpå bibliotekarien kunde härleda brevets rätta ägarinna och återbörda detsamma. Det var vänligt tänkt. Tror jag.

När min väninna återberättar den här händelsen kan hon också imitera prästfruns högdragna tonfall och välartikulerade uttal av samtliga stavelser. Det blir extra fint med det bibliska citatet i slutklämmen på det viset. För att inte genera mina läsare har jag här kamouflerat det faktiska innehållet med omskrivande formuleringar. Den som inte nöjer sig härmed får själv forska vidare för att se om det muntliga berättande eventuellt kan fylla i några luckor. Möjligen kan den egna fantasin på så sätt skapa en bättre historia. Kanske kommer i såna fall sanningen att göra er besvikna. Vad vet jag.

"Bergsjö bibliotek 960503

Jag har (ekivokt censurerat innehåll). Jag är (ekivokt censurerat innehåll). Och jag försummar mitt arbete hela dagarna. (Sedan kommer en ingående beskrivning av några relationsförvecklingar i min närmaste bekantskapskrets med samtliga namn nämnda. Det blir bäst för alla inblandade om jag utelämnar namnen här. Men upplysningsvis fanns det kopplingar mellan Bergsjö och Enånger. Och prästfrun, hon läste förstås upp samtliga.) Underliga äro herrens vägar."

Welcome to China!

2010-05-27T15:00:00.012+02:00

Det finns en lokal kulturredaktör som har en säregen förmåga att reta gallfeber på mig. Efter en lång och segdragen debatt som i hög grad handlade om den kommunala inrättning jag representerar, lyckades han också klämma ur sig en krönika som handlade om att Kina, det var verkligen ett land som han inte ville resa till.

Med en stor portion humor tog jag denna krönika högst personligt. Tänk att kulturredaktören lyckades pricka in just det landet att klicka på ogilla-knappen för. Min dotter är nämligen född i Kina. Och vi kan tänka oss att resa dit. Det var till och med så att vi reste dit strax därefter.

Intressant resa. Jobbig resa. Det är inte vilsamt att resa med barn. Tre barn råkade vid detta tillfälle resa samtidigt. Om ett barn får shoppa en souvenir, måste alla barn shoppa en souvenir. Om ett barn vill ha sockervadd, vill alla barn ha sockervadd. Om två barn har fått en kinaflagga av papper, och ett barn fick en kinaflagga med guldknopp. Då blir det problem. Om kinaflaggan med guldknopp sedan tappas bort, precis när all bensin i benen har tagit slut. Då blir det större problem.

En vecka var vi där och jetlagen hann aldrig gå över. De två första dagarna var späckade av utflykter från åtta på morgonen (vilket är tre på morgonen svensk tid) till Pekingoperan på kvällen. Och aldrig fikar de i det där landet. Det hann dottern missnöjt konstatera flera gånger. Denna trevliga svenska sedvänja, att den inte har spridit sig österut?

Luften i Peking får man hugga sig fram genom med samurajsvärd, så avgastung är den. De vackra bergen som omger staden, dem får man aldrig se. Värmen lägger sig i grytan och kokar ihop miljoner människor och lika många bilar. Man tar inte en taxi i rusningstid. Rusningstid i Peking är lika med stillastående trafik.

Shoppingen kräver också ett visst mått av energi. En vanlig shoppingkonversation låter så här:
- How much?
- Price 320 yuan, special price for you 280.
- I baught one yesterday for 75, same price today?
- Yes, yes.

Inser att jag låter som en gnällig kulturredaktör. Men man kommer inte långt med en kåserande text om man inte gnäller lite grann. Hur som helst åker jag gärna tillbaka, men det var också väldigt skönt att komma hem. Sammanfattningsvis.

Direkt efter ankomst till Arlanda, efter en resa mot tiden, som gör att dagen liksom aldrig tar slut, satte jag mig i bilen och körde de två timmarna hem. Dottern somnade direkt. Jag satt och knaprade choklad för att hålla mig vaken. Båda längtade vi mest av allt hem till våra egna sängar. Så gudomligt sköna.

Då tornar en skylt upp sig i vägrenen som får mig att undra om jag är fast förankrad i verkligheten överhuvudtaget. Har ni sett den? Strax före avfarten mot Älvkarleby och Dragon Gate står det så här:

WELCOME TO CHINA!

Vem har störst?

2010-03-19T20:02:00.002+01:00

Bladlusen har störst snopp. I förhållande till sin kroppsstorlek. Gorillan har minst. Men. Vilket djur har störst puppilura? Det vill jag veta.

Internationella kvinnodagen

2010-03-08T19:00:00.002+01:00

Jag hörde berättas idag om en ung tjej som nyligen har rest i Egypten. Hon blev erbjuden 50 kameler om hon gifte sig med en stilig man. Detta erbjudande dök upp på gatan, om jag förstod saken rätt.

Massor av bilder och frågor dyker genast upp i mitt huvud. Vem blev erbjuden kamelerna? Var det hon själv, hennes far eller hennes manliga reskamrater som råkade befinna sig på plats?

Kan 50 kameler uppfattas som ett bra pris som det är oartigt att tacka nej till? Eller var det rent av ett skambud, som en blond västerländsk tjej inte förväntas genomskåda? Om hon hade accepterat, hur hade kamelerna i såna fall fraktats till Sverige? Ingick frakten i budet?

Får ni samma sjuka bilder i huvudet som jag? Hennes pappa som försöker få ordning på 50 kameler. Måste de stå i karantän? Hur reagerar tullen? Kan han hyra stallplats eller var kan de bo? Måste de rentav nödslaktas?

Alla dessa frågor. Just denna dag.

Men jag hittade en bättre jag

2010-01-24T19:04:00.011+01:00

Häromdagen körde jag förbi Tuppens danskrog i Bollnäs. Jag hade för övrigt varit och hälsat på hon som brukar öppna bildörren med yxa. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att dra på smilbanden. Det är ju på Tuppens de jobbar. Stjärnorna bakom kultfilmerna Småstadsliv.

Snart kommer trean. Och sedan har jag hört att de tänker avsluta projektet Småstadsliv och påbörja ett projekt som handlar om krogliv. Jag längtar.

Medan jag längtar kan jag bjuda på en egen berättelse ur mitt tidigare krogliv. Eller krog och krog förresten. Det var Bricka Folkets Hus. På nittonhundraåttiotalet. Det var jag och väninnan. Det var Perssons Pack.

Vet någon var Bricka ligger? Det ligger långt bort i skogen. Det kröp fram troll med mossa på när Perssons Pack kom till byn. Karaktärerna i Småstadsliv hade bleknat i jämförelse. De mest civiliserade kom i skoteroverall. Alla hade egen dunk med hemgjort innehåll.

Utom väninnan och jag förstås. Vi satt i serveringen med lysrörsbelysning och fikade te med ostmacka. Eller möjligen fikabrödportion.

Vid bordet intill satt två herrar i kostym. Den ene lite äldre och lite mer överförfriskad än den andre. Den äldre försökte peppa den yngre. Han behövde ett fruntimmer! Han måste bjuda upp! Sagt och gjort raglade de upp från bordet med riktning mot kvinnfolket.

Redan vid vårt bord snubblade de över varann när de stannade upp och tittade till. Och sedan fälldes repliken som liksom satte ribban för mitt singelliv som skulle vara ett kvarts sekel. Före repliken ska jag också nämna att de fick nobben. Kanske tackade vi nej till varsitt skogshemman i hälsingeskogen då. Vad vet jag. Men så här sa den ene herren till den andre.

"Äh vi tar dom här. Vi hitter inge bätter ändå e."

Nytt år samma disktrasa

2010-01-03T12:27:00.022+01:00

2009 var året då jag köpte ytterligare en laptop. Nu kan min femåriga dotter ha min gamla i fred och vi slipper fajtas om datortid. Ofta sitter vi och tittar på varsin skärm. Än har jag inte begränsat hennes användande. Ibland undrar jag om jag ska ha dåligt samvete för det. Hon brukar dock begränsa sig själv. Plötsligt står hon med näsan i utklädningslådan och måste leka superhjältarna hon nyss har studerat. Men ibland känns det som om bolibompawebben stjäl något viktigt från min mammaroll.

Dottern manade på mamman tills vi hade bakat ett pepparkakshus. Det gick jättebra. Alla delar höll ihop på första försöket. Sedan måste vi "dekorera" sa dottern. Det hade mamman också tänkt, men jag har nog aldrig använt det ordet. Det har bolibompawebben. Och när vi skulle göra kristyren, ja då visste dottern att vi förutom florsocker också behövde äggvita och ättiksprit.

Vad ska jag ha min laptop till då? Jo, jag hade tänkt stjäla till mig lite skrivtid, på det att romanprojektet kan fortsätta växa. Redigera borde jag klara när flickan är vaken, speciellt om hon är upptagen med en egen dator. Så hade jag tänkt.

"Spelar du blitz nu igen?" frågade dottern härom dagen. Det är svaret på vad jag egentligen gör vid min dator. Facebook är ett annat svar. Statusuppdateringar och ett skitspel. Jag har alltså inte bara försett barnet med en egen dator. Jag visar även med handling att det är okej att ödsla tid vid den.

Bodil Jönsson gillar inte facebook i Tio tankar om tid : tio år senare. Hon tycker att den gör oss ytliga och snuttifierade. Jag håller med om att fejan stjäl min tid. Men det är ungefär som om jag har fått en ny stampub där jag hänger med kompisarna hela kvällarna. Skillnaden är bara att man inte behöver barnvakt och att kompisarna i verkligheten kan sitta i Utrecht och Hafnarfirði.

Det är stökigt att sitta på en pub full med kompisar och försöka skriva en roman.

Inte kan jag låta bli att reflektera heller. Statusuppdateringarna ger en intressant inblick i andra människors vardagsliv. Chockerande många kvinnor tycker det är livsviktigt att julstäda före första advent. Det är också vanligt med facebookcliffhangers. Riktigt bra såna genererar många kommentarer. "Så har man klantat sig igen..." skrev kompisen i Edsbyn. Då spetsar alla öronen. Av hennes statusar kan man nämligen utläsa att det händer mest i Edsbyn, alla kategorier. Där öppnar man sina egna bildörrar medelst yxa.

Nu har ett nytt år börjat. Jag markerade min nystart med att koka disktrasan. Nytt år samma disktrasa liksom. Kan hända går det riktigt bra med alla goda föresatser. Kan hända frågar barnet med uppgiven röst innan året är slut: "Ånej, skriver du på din roman nu igen?"

In real reality

2009-11-09T21:49:00.011+01:00

Det är spännande att prata med särbons tonårssöner, de lever liksom i ett annat tidevarv. Man kan göra en framtidsresa tvärs över matbordet med dem. När de är där. Om man får kontakt.

I helgen skulle särbon förklara hur vuxenspelet Second life fungerar. Att man måste äta och kissa precis som i riktiga livet. Va jobbigt, utbrast ena sonen. Då måste man ju vara inloggad hela tiden!

Träffade en bekant på affären. Hon hade varit ute på promenad med maken. Först gick de förbi grannen och såg hans siluett i fönstret. Undrar om han lagar middag hade maken sagt. Ja det gör han, sa hon. Han lagar en trerätters. Och så rabblade hon alla rätterna.

Sedan gick de förbi min särbo. Vad mörkt det var här då, undrar om han är bortrest, sa maken. Ja, han är i Hälsingland över helgen, sa hon. Hur kan du veta allt det där, sa maken. Jag har kollat på Facebook.

Och här sitter och jag skriver. Varför? Till vem? Både allmän forskning och min egen privata närstudie av Google analytics, visar att det är vännerna som läser. Här listar jag de orter som genererar flest besök på min blogg: Kungsgården 51, Gävle 50, Stockholm 40, Bromma 22, Göteborg 11, Bergsjö 11, Malmö 10, Skövde 10, Solna 9 och slutligen Edsbyn 9 besök.

Oftast sätter jag mig vid datorn om kvällarna med goda föresatser. Mitt romanmanus ska göra ett framåtskridande av minst 2 A4. Ska bara kolla lite statusuppdateringar först. Och plötsligt har jag spelat skitspelet Bejelewed Blitz i tre timmar. Jag säger bara, gör det inte. Kolla inte vad det är, om du hittills har förskonats. Det är djävulen själv som har hittat på det där. Man fastnar i ren tidsspillan.

Men vem är det som sitter i Kungsgården och läser min blogg!? Jag känner väl ingen där? Intressant! Fattar efter ett tag att Google tolkar verkligheten fel. Det måste vara Sandviken som menas.

Sandviken finns inte. Bara i verkligheten.

Snöskor och koltrastar

2009-11-05T19:00:00.002+01:00

Förr i tiden bodde jag i Stockholm.

När folk i Stockholm frågade var jag kom ifrån brukade jag svara lite olika. Ibland sa jag att jag kom från Norrland. Det var enklast så. Men man fick passa sig. Förvånansvärt många stockholmare är själva norrlänningar och om man råkade stöta på en sån kunde man göra bort sig. Jag kommer nämligen från Hälsingland. Och det ligger knappt norr om Dalälven. Tycker de riktiga norrlänningarna. De som kommer från Korpilombolo och Kräkångersnoret.

När jag sa att jag kom från Hälsingland såg jag alltid hur frågeställarens ögon liksom delade på sig av osäkerhet. Det finns nästan ingen som vet var ett helt landskap ligger. Och jag förvecklade mig ofta i långa utredningar över mittersta Sveriges geografi. Men ljög gjorde jag inte. En norrlänning ljuger aldrig.

Hälsingland ligger nämligen alldeles riktigt i södra Norrland. Och precis som på vilken norrlänning som helst ligger mitt hjärta djupt inbäddat i stora skogar som breder ut sig på samma sätt som havet. Liksom de riktiga norrlänningarna har jag mina rötter i ett kargt landskap där vintern inte anses ha varit tillräckligt sträng om isen går upp före midsommar. Där den enda sanna glädjen består av riktigt bra sparkföre. Och där man har speciella krokar utanför förstukvisten så man kan hänga snöskorna på tork under sommarhalvåret.

Förvånansvärt många stockholmare gick på den där om snöskorna faktiskt.

Det känns lite konstigt att komma från ett landskap som nästan inte finns. Kommunen jag kommer ifrån gör inte saken bättre. Ingen människa vet var den kommunen ligger som inte bor där själv. Som om nu någon skulle veta vars någon enda av alla Norrlands kommuner ligger. Som om det skulle göra nån skillnad. Så jag brukade nästan aldrig säga att jag kommer från Nordanstig.

Ibland sa jag helt enkelt att jag kom från Vattlång. Det är mest sant. Det är en liten by som ligger en dryg mil väster om E4:an strax norr om Hudiksvall. Hassela ligger inte långt därifrån och det brukar folk känna till för dit skickar stockholmarna sina värstingar. Jaha, svarade de skelande ögonparen då och man såg att de hade börjat tappa intresse för hela samtalsämnet. Eller också funderade de fortfarande på det där med snöskorna. Vad vet jag.

När jag hörde en koltrast i Humlegården som lät som en ambulanssirén då gav i alla fall jag upp. Och flyttade norrut igen.

Lite ostrukturerat pjål i höstmörkret

2009-10-25T21:34:00.012+01:00

Jag använder baksidan av tandvårdskvittot att skriva kladd på idag. Så dyrt som det var gäller det att återanvända allt som går. "Vill du att jag ska räkna ihop totalkostnaden?" frågade tandläkaren. "Mmm." sa jag. När han hade sagt summan frågade han om jag ville ha en utskrift. "Nej nej nej, nu måste jag förtränga det här."

Bilen ska på kostnadsfri förbesiktning på onsdag. Alla fel som kommer att uppdagas då kommer däremot inte att bli kostnadsfria. Konstigt att bilen och tänderna alltid gör sig påminda samma månad.

Idag är det söndag. Som vanligt har jag gått ut med veckans sopskörd. Sju påsar brännbart, komposterbart, tidningspapper, kartong och glas. Det går inte ihop. Jag är övertygad om att jag bär ut mer än jag bär in.

Vi har äntligen fått tillbaka timmen som vi blev av med i våras. Vi borde få ränta eftersom EU har lurat oss på vårt rättmätiga morgonljus en hel månad. Jag har bland annat använt den extra timmen till att ta in mina plastpelargoner från balkongen. De ser mer och mer oäkta allteftersom frostnätterna blir fler. De avslöjar sig själva liksom.

Men totalt sett ser det ändå hoppfullt ut. Det här kan bli det första året som jag lyckas fixa alla julklappar före första advent. Därefter ska jag bara pyssla, mysa och dricka glögg.

Jag vill också passa på att skicka ett grattis till Ockelbo kommun som har hittat en lösning för alla pälsdjursallergiker. De får flytta. Hästarna får bo kvar.

Gerillakrigföring

2009-09-09T20:53:00.006+02:00

Dotra går sedan en tid under benämningen Motståndsrörelsen. Hon verkar i det tysta och håller sakta men säkert på att överta mitt hem. Min makt är underminerad.

Enligt Wikipedia uppstår en motståndsrörelse till exempel när statsmakten eller dess representanter står för en åsikt, åtgärd eller ett beslut som inte delas av en grupp av statens egna invånare, vilka bildar eller deltar i en motståndsrörelse avsedd att förhindra eller försvåra åtgärden.

Man skulle också kunna dra liknelsen ett snäpp längre. En motståndsrörelse som för beväpnat krig är en gerilla. Enligt Wikipedia är gerillakrigföring en metod för krigföring som innebär att små grupper utför begränsade anfall mot en fiende som i regel är överlägsen i antal eller teknik.

Allt stämmer. Kriget saknar front och det hela kommer att utmynna i en revolution. Revolution och pubertet är väl i princip samma sak. Nu tror ni kanske att det är trotsåldern jag pratar om. Näe, jag pratar bara om det vanliga livet med barn. Det pågår en ständig rörelse i mitt hem. En motståndsrörelse. Jag ska ge ett exempel.

I hallen ska det stå en pall. Det är bra att ha när man ska ta på sig skorna. I hallen ska man ha alla skor som man brukar ha på sig ute. Det är bra för hygienen i hemmet. Så tycker mamman.

Pallen är ingen pall. Pallen är en skolbänk som ska stå mitt i vardagsrummet. Med en tillhörande stol och på den hänger skolväskan. Där brukar Motståndsrörelsen sitta och sjunga sin variant på Din klara sol går åter opp. På fötterna har hon troligen ett par av mammans skor. För man har ju självklart uteskor på sig när man går till skolan.

Mamman flyttar pallen till hallen. Gerillasoldaten flyttar tillbaka skolbänken till skolan. Det är tur för Motståndsrörelsen att hon är oemotståndligt. Söt.

Bättre sex?

2009-09-06T21:44:00.007+02:00

Vi funderade vad vi hade gett oss in i när Expressens söndagsbilaga hade skickat en fotograf som påstod att plåtningen skulle ta en hel timme. Det var lite jobbigt att säga "Skiiiit!" hela den där timmen för att bilderna skulle bli bra. Det blev ännu jobbigare när fotografen läste högt ur tidningens textexempel.

Vi såg framför oss hur jag skulle le från ett mittuppslag där rubriken var "Bättre sex, större utrymme för dig själv och mer tid för karriären." Vi smög till kiosken varje söndag och beredde oss på att köpa upp hela upplagan. Gå på stan i rånarluva och riva ner löpsedlar.

Men nu är det över och det gick ganska bra. Löpen behövde inte rivas ner. Däremot står det i tidningen att jag brukar blogga om särbolivet. Så nu är det säkrast att uppdatera.

Ja happ ja...

Vad folk säger

2009-08-16T21:15:00.012+02:00

Sommaren har varit. Nu ska det bli skönt att köra fast i gamla hjulspår igen. Eller näe. Hur brukar folk säga egentligen? Det är nånting med rutiner som upplevs... positivt tror jag?

Läste i lokalpressen att det är normalt att deppa lite första veckan på jobbet. Vadå första veckan? Jag säger som en kompis hurtfriskt utbrast sista semesterdagen: "Nu är det bara 47 veckor kvar!"

"Men man ska inte klaga." Det brukar folk också säga. Och det ska man faktiskt inte. Det finns människor i min absoluta närhet som blev av med jobbet direkt efter semestern. Det verkar trots allt lite värre för dem.

Ungefär samtidigt som särbon miste jobbet, vann jag på lotteri. "Ej lika falla ödets lotter." Det var Tegnér som sa så. Å andra sidan har jag slagit vad om att han har nytt jobb från och med förra fredagen. Särbon alltså, inte Tegnér. Jag hävdar att jag fortfarande kan få rätt. Han är sån bara. Han fattar liksom inte när nåt går dåligt. Och då går det konstigt nog bra.

Annat är det med oss hälsingar. Vi vet att om något går bra, får vi snart betala tillbaka. "Inte nåt gott som inte för nåt ont med sig." Så säger vi. Och mycket riktigt. Dagen efter min lotterivinst gick samtliga maskiner sönder i föreningens gemensamma tvättstuga. Nåja. Allt gick att laga, det var bara min tvättid som gick åt helvete. Men detta lilla missöde står också i proportion till vinstens storlek. Sen får ni räkna ut resten själva.

Eller som bergsjöbon sa med klagande röst i lokalradion efter en storvinst (troligen på trav eftersom det var i Bergsjö): "Jaa. Nu blir man väl av med bostadsbidrage å då."

Semester

2009-07-25T23:17:00.003+02:00

Näe, Bricken har inte lagt bloggen på hyllan. Bricken har bara lite semester. Modemet tuggar så långsamt där jag befinner mig, att jag knappt hinner statusuppdatera på Facebook, förrän det är dags att gå och lägga sig.

Ska bara helt kort rapportera att jag inte vet hur många toarullar det har gått åt i sommar. Jag vet inte vilket datum det är idag. Jag vet inte heller hur många millimeter det har regnat. (Extremt fånigt förresten att mäta årets regnskörd i just millimeter.)

Köa aldrig på en bank

2009-06-23T23:19:00.023+02:00

Jag kan vara långsam och trög ibland. Jag fattar sällan vidden av oförrätter förrän det är för sent. Då får man vackert sitta hemma på sin egen kammare och läsa lusen av folk, när ingen hör på. Det är tur att man har börjat blogga, så man kan sitta hemma och läsa lusen av folk. Och publicera på nätet.

Förra året råkade jag betala en föreningsavgift två gånger. Kassören var mycket vänlig och skickade nyligen tillbaka pengarna via plusgiro. Enligt avin kunde den lösas in på nästan vilken affär som helst. Nästan vilken affär som helst förnekade dock detta och hänvisade mig till banken.

Först drog jag mig så mycket för att gå till banken att bästföre-datumet hann passera. Den nu ännu vänligare kassören skickade pengarna via plusgiro, en gång till.

Sedan gick jag till banken. Flexade ut från jobbet fast jag egentligen inte hade tid. Tog en nummerlapp. Fyrtio nummer före mig. Sket i alltihop. Gick tillbaka till jobbet.

Sista dagen före det andra bästföre-datumet, gick jag till banken igen. Den här dagen hade jag ännu mindre tid att flexa ut från jobbet. Nu var det sextio nummer före mig i kön. Men vad händer då?

Jag spanar in en bemannad informationsdisk. Utan kö. Går dit och frågar uppgivet: "Måste jag verkligen köa för att få ut pengarna på den här?" Och vad svarar damen då?

"Nej, nej, bara det är okej att sätta in pengarna direkt på kontot, kan jag ordna det. Allt utom att lämna ut kontanter kan vi ordna här i informationen." Och vad gjorde jag då?

Jo, jag tackade översvallande. Jag hade nästan tårar i ögonen över denna fantastiska service. Men vad kom jag på när jag kom hem? Att jag borde ha blivit arg förstås. Banken har alltså en smygdisk utan kö, som de skiter i att informera om.

Denna historia har jag berättat för alla jag känner. Vilket kommer att få till följd att det inte kommer att vara köfritt framför bankernas informationsdiskar hädanefter.

Så det är lika bra att du tar en nummerlapp iallafall.

Hur är livet idag då?

2009-06-12T22:06:00.006+02:00

Den som läser den här bloggen noggrant och dessutom är begåvad med ett gott minne, kommer kanske ihåg att jag hade väldigt välstädat på ett ställe i påskas. Nämligen bakom tvättmaskinen.

Nu har jag välstädat i slasken. Jag har inte bara gnuggat med svinto på ytan, jag har skruvat med mejsel också. Ett helt rör lossnade faktiskt. Då blev det spännande att spola vatten. Sen testade jag en miljövänlig propplösare, bikarbonat och hett vatten.

Får jag inte fint nån annanstans till midsommar kan jag alltid ställa mig och beundra avloppet. Jävlar vad det blänker där nere.

Skönt att slippa be karln skruva med det där. Annars har dottern upplyst dagisfröken om en viktig sak. De pratade om pojkar som växer upp till män och flickor som växer upp till kvinnor. "Men det finns karlar också" sa dottern. "Jaha, vad är det då" frågade dagisfröken. "Jo, karlar är såna som jobbar och män är såna som är hemma och hjälper sina fruar."

För övrigt har hon blivit pälsdjursallergiker. Det är inte roligt. Det tarvar liksom en strategi. Mamman har köpt nytt filter till dammsugarn, tvättar ofta och håller sluss mellan rena och lortiga kläder. Tittar med mordisk blick mot såväl katter som hundar, marsvin och hästar. Dotterns strategi är en helt annan. Hon förklarar att hon bara är pälsdjursallergisk mot humlor. Då kliar det i ögonen. Förvisso har humlor en slags päls.

Och så har hon fått nya skor idag. "Barrelinaskor". När hon har dem blir hon en "barelettdanslös". Hon var genomlycklig ända tills hon lyckades pilla ut två av de rosa pärlorna. Då blev hon genomlessen. Tills mamman lyckades laga. Då blev hon en balettdanslös igen.

Så här utslitna blev de gamla finskorna.

Tre säkra tecken

2009-06-08T21:01:00.003+02:00

Jag har köpt två plastpelargoner till balkongen. Jag kliver upp och kissar varje natt i vargtimmen.

När jag kliver upp i vargtimmen kastar jag ett öga på hallmattan. För att kolla om tidningen har kommit. Och så börjar jag längta till morgonen när jag ska få läsa den.

Visst borde jag kvala in till pensionering snart?

Vem har störst?

2009-05-31T21:58:00.004+02:00

Sandviken har fått en jättestor arena, Göransson Arena. Men det viktigaste är inte att den är störst i Sverige. Det viktigaste är att den är så stor att Gävles Läkerol Arena får plats inuti. Det har stått i tidningen varje gång det har skrivits om den.

Jag var en av drygt femtusen som var med på invigningen. Och nu vill ni kanske veta hur stor den var.

Jo. Jag satt på läktaren närmast scenen. Och ändå är jag inte säker på om jag har sett Malena i verkligheten. Jag tittade ju bara på tre storbildsskärmar som var lika stora som mitt vardagsrum.

Jo. Visserligen träffade jag flera som jag kände. Men jag har träffat många fler idag, som också var där. Som jag inte såg.

Det ger liksom en extra dimension åt lilla Sandviken. Staden där alla känner alla kan gå på party i en byggnad så stor att man inte vet vilka som var där.

Semesterångest och toapapper i åttapack

2009-05-11T20:49:00.009+02:00

Varje vår är det likadant. Jag sitter där med almanackan och försöker få fem semesterveckor att bli mer än tjugofem dagar. Tråcklar hit och dit för att få ekvationen att gå ihop. För alla vet att tre semesterveckor är lika med en. Första veckan behövs för att landa, sista veckan för att ladda upp, återstår sju stackars dagar i mitten.

En gång för länge sen när jag jobbade statligt upptäckte jag att jag kunde skrapa ihop åtta semesterveckor. Jag visste inte hur det hade gått till och tänkte att det var lika bra att skynda sig och ta ut all den där ledigheten innan någon på personalkontoret upptäckte misstaget.

I samma veva hade jag läst Bodil Jönssons Tio tankar om tid. Med andra ord visste jag allt om obruten tid och varför barndomens sommarlov kändes evighetslånga. Sagt och gjort. Jag bokade åtta semesterveckor på raken, hyrde en ensligt belägen sommarstuga och planerade inte en enda aktivitet.

Detta hände det där året när det regnade så mycket att älvarna svämmade över och hela hus och vägar flöt iväg. Jag är hemskt lessen att jag ställde till med allt det där. Ja, jag är helt övertygad om att det var mitt fel. Självklart blir det regn om jag bokar åtta semesterveckor på raken.

Det ingick en plasteka i sommarstugehyran. Det var bra. För det gjorde att jag tog på mig regnkläderna och gick ut ibland. Båtskrället måste ju ösas. Det ingick också en veranda med tak. Där kunde man sitta inlindad i en filt och få frisk luft. Om man hade mygghatt på. Skorsten ingick också. I den kunde jag knyta fast mig med ett långt rep när jag skulle simma iväg och handla, så att jag säkert hittade hem igen. Det är inte lätt att orientera sig i ett översvämmat landskap.

Förutom att jag bokade åtta semesterveckor just den där sommaren gjorde jag ett fel till. Första veckan inhandlade jag ett åttapack skithusrullar. Efter ett tag utkristalliserade sig en rytm. Det visade sig att jag gjorde av med en toarulle i veckan, ganska exakt. Åtta veckor var lika med åtta rullar toapapper. Varje gång jag gick på toa såg jag hur många rullar jag hade kvar.

Tiden blev mätbar och sommaren blev inte en evighet.

Hälsingsk humor

2009-05-08T23:12:00.004+02:00

Bollnäs konsthall har kannfestival, de ställer ut kannor alltså. En gästriketidning kallade detta för typisk hälsingsk humor. Gästriketidningarna har noll koll på vad hälsingehumor är.

En rörmokare jag känner drog om alla rör i ett hus. Sen gick han ner i källaren och öppnade huvudkranen. Ropade upp för trappen: Äre tätt nårst?*

*nårst=någonstans

Vem får äta kalkon?

2009-05-02T22:52:00.005+02:00

Dagisungar lär sig väldigt mycket bra saker. Men ibland blir det lite fel. Ikväll när dottern och jag var på fest och hade försett oss med god mat, sa hon: "Men jag får inte äta kalkon för jag är inte muslim!"

Jag genomskådade genast situationen som låg bakom detta uttalande. Men det spelade ingen roll. En mamma kan inte bara omkullkasta det fröken på dagis har sagt. "För jag får inte äta kalkon för jag är inte muslim så det så."

Topplista

2009-05-01T00:37:00.002+02:00

Jag kan inte låta bli. Jag måste delge er topplistan på sökord som den här bloggens besökare har använt när de har googlat sig fram hit. Jag fattar inte hur något kan vara så deprimerande och så roligt på samma gång.

1. mina tuttar
2. bricken
3. minatuttar
4. tuttar
5. brickens blogg
6. tuttar bilder
7. du ska få min gamla potta när jag dör
8. klämma tuttar
9. tuttar blogg
10. blogg mina tuttar

Effektiv sjukvård

2009-04-08T21:35:00.003+02:00

Fick ett brev från Landstinget. Hade en läkartid bokad på ortopeden. Fattade nada. Ringde upp. Frågade vad det stod på remissen. Tydligen hade jag ont i en fot.

Frågade vad det stod för datum på remissen. December 2007. Jag har glömt att jag hade ont i foten då. Bad dem riva remissen. Snacka om effektiv sjukvård.

Två vårtecken?

2009-04-04T22:12:00.004+02:00

Gick till soprummet. Någon hade slängt en julgran. Den hade barren kvar.

Städade badrummet idag. Nu är det rent bakom tvättmaskinen. Tråkigt att ha det påskfint just bakom tvättmaskinen. Bara där.

Tänkte på en annan sak

2009-04-03T22:36:00.003+02:00

Hela Gävle är fullt av påskris. Hela centrum är fullt av halvstora björkar fullsmockade med dunvippor i glada färger. Det är jättesnyggt. En välorganiserad konstnärlig utsmyckning så här i påsktider. Man nästan väntar på att en slogan samt en vidhängande ny kommunal verksamhet, ska dyka upp: Mer Påsk i Gävle.

Och jag kan inte sluta fundera på en sak: vem har egentligen satt fast alla dunvippor på björkriset?

Kronfågel

2009-03-28T13:47:00.005+01:00

Tänkte på en sak. Ponera att det är djurrättsaktivister som har nästlat sig in på Kronfågel för att stoppa glasbitar i kycklingarna. För att avskräcka köttätare från att äta industrikött. Då har de en värdeskala som sätter djuren högre än människan. Jag tror de resonerar så, för att djuren inte kan föra sin egen talan, eller nåt sånt. Det gör inget om en och annan köttätare går åt, bara man räddar de stackars fåglarna.

Om man fortsätter att resonera utifrån deras egen värdeskala, borde de alltså dömas för likskändning. Att stoppa glasbitar i lik måste ju vara det. Och så borde de ta sitt ansvar och arrangera värdiga begravningar för alla kycklingar som måste slängas.

Ord och inga visor

2009-03-23T19:57:00.003+01:00

I söndags slog jag numret till särbon, samtidigt som dottern började babbla i andra örat. Det gör hon alltid när jag ska prata i telefon. Då röt jag: "NU ÄR DU TYST. VI SKA ÄTA LUNCH FÖRST OCH SEN SKA VI GÅ TILL LEKPARKEN!"

"Okej?" Sa särbon i luren.

Köttvegetarian

2009-03-17T21:51:00.002+01:00

Förr fanns det laktovegetarianer, fiskvegetarianer och veganer. Punkt. De värsta veganerna åt bara levande föda. På den här tiden åt man nämligen grönsaker av hälsoskäl. Nu för tiden har man helt andra bevekelsegrunder. Nu för tiden är det lite rörigt. Vegosarna har det inte lätt. Förvisso inte omgivningen heller.

En del vegosar äter faktiskt kött, men begränsar sig till djur som har levt i frihet och fått en skonsam död. Eller som väninnan sa när hon hade gäster från Amerika och försökte sig på lite konversation vid middagsbordet: This is moose and my husband killed it.

Somliga äter allt som inte har ögon. En dam jag känner har dragit det ett varv till och kan äta allt som inte har ögonbryn. Man undrar vilka andra kroppsdelar som figurerar i non-eating-branschen? Jag exemplifierar med ett lokalpatriotiskt citat till: ja se körv, hä e bare gammel-ko-hyschper å töckerän hä*.

En annan vego älskar ägghalvor med fiskrom. Men det kan hon inte äta. Därför blev hon glad när hon upptäckte att det finns algrom. Vari består skillnaden mellan hönsägg och fiskägg undrar man då. Jo, hon accepterar att äta allt man kan ta från djuren utan att döda dem.

Den här typen har ofta svårt att hitta snygga skor, på grund av tillverkningsmaterialet. Jag har en affärsidé med anledning av detta, men jag tror inte den är riktigt genomförbar, därför släpper jag den härmed till offentligheten: ett garveri för hudar från självdöda djur.

En vegan-väninna äger faktiskt en minkpäls. Jag tror hon är ensam om det. Det brukar vara underhållande att be henne försvara sin ägodel.

Bara för att förvirra ytterligare kallar jag mig själv för köttvegetarian. Det betyder att jag äter grönsaker, men jag vill gärna ha lite kött till. Och förresten tycker jag att det är viktigt att man är snäll mot djuren, innan man äter upp dem.

*Ordförklaringar:
hyschpa = kvinnligt könsorgan
töckerän = sånt där

Grammahund

2009-03-15T21:35:00.000+01:00

Dottern böjer verb så här: stå - stådde, gå - gådde. Oemotståndligt gulligt och helt i fas med normal språkutveckling anser jag.

Jaha, sa särbon som har en irriterande fallenhet för ordvitsar, då blir det ku - kudde och förråd - förrådde!

Suck, sa jag. Det där är inte språkutveckling, det där är språkavveckling.

Mm, sa särbon. Men det är du som är grammatik, jag är grammahund.

Bilder på mina tuttar

2009-03-13T21:08:00.008+01:00

För en tid sedan behövde jag ett foto på mig själv där jag såg ut som folk. Min särbo som för det mesta är en positiv typ satte igång att leta i sina mappar. Men till och med han fick ge upp faktiskt. Och han är ändå partisk. Han hittade ingen bild som lämpade sig för publicering.

Härom veckan blev jag dock fotograferad, på två ovanliga sätt. Först åkte jag förbi en vägkamera på en sträcka med tillfälligt sänkt hastighet. Jag åker där varje dag och brukar hålla koll på hastigheten, men den här dagen glömde jag mig, och POFF när jag åkte förbi liksom blixtrade det till.

Senare samma dag hade jag tid för mammografi. Det var inte alls lika lätt gjort som vägfotograferingen. Och det där som har stått i alla tidningar att man inte behöver klämma tuttarna så hårt för att få bra bilder, det dementerade den bastanta sköterskan direkt.

Vägfotografering och tuttfotografering på samma dag alltså. Jag tänkte genast gå och köpa en trisslott. För om jag någon gång skulle skrapa en vinst skulle det naturligtvis vara på samma summa som ett par veckor senare dimper ner som fortkörningsböter i brevlådan.

Sedan betänkte jag mig. Förvisso brukar tur och otur jämna ut sig. Men jag kanske skulle invänta svaret på tuttfotograferingen först, innan jag chansade på en trisslott. Jag behövde kanske inkassera en vinst där också, så att säga.

Man ska inte ropa hej, förrän man tagit i trä. Peppar peppar hoppa i bäcken. Men nu har jag fått ett positivt svar på tuttarna. Och ännu har ingen bot trillat ner i brevlådan.

Det var väl helt enkelt så att jag inte kunde identifieras. Inte ens på en bild från en vägkamera.

Happy endings

2009-03-12T20:18:00.004+01:00

Hetaste nyheten i Gävle idag är ett ställe för thaimassage som har avslöjats erbjuda en del andra tjänster också. Med anledning av detta läste en arbetskamrat högt och fnissande ur Gefle Dagblad. Ibland blir det ofrivilligt roligt.

"Polisen har också fått in tips om att ett tredje thaimassageställe ska ge sina kunder så kallade ”happy endings”. En ung kvinna hörde i går av sig till GD och berättade att hon kände sig mycket illa till mods efter att ha fått massage på det utpekade stället."

Sisyfos hade ju bara en sten

2009-03-05T22:57:00.004+01:00

Städade dotterns leksaker igår kväll. Sorterade en del och slängde bort en del. Hittade en och annan gömma med stöldgods också. Hårsnoddar från dagis till exempel. Dem lät jag vara kvar.

Det blev riktigt bra. Leksakerna verkade plötsligt få plats. Men så offrade jag också nästan en hel kväll av dyrbar egentid.

Satt på toa imorse när ljudet av alla legobitar som tömdes ur sin låda nådde mina öron. Och sedan dottern som sa nöjt till sig själv: Där var hästen!

Från buxbom till lingonris

2009-02-25T21:00:00.006+01:00

Vill bara berätta att jag till slut bemästrade min noja och köpte en trisslott till mig och en till särbon. Jag kammade noll och särbon skrapade vinst. Förstås. Och eländet är inte slut än. För han håller fortfarande på att byta till nya lotter, typ två gånger om dan. Så där är det med folk som glider omkring på räkmackor. De slutar aldrig.

En annan som har glidit omkring på en räkmacka hela livet är en gammal klasskompis från forntiden. Hon fick femman i uppsats som jag skulle haft. Hon blev journalist sen och brukar glassa i teve. Och vad blev hon vid årsskiftet då? Jo, chefredaktör för en nystartad rojalistisk tidskrift. Sen går Victoria och förlovar sig. Snacka om flyt. Till och med jag kommer att köpa nästa nummer. Tror jag.

Och sen har vi Ockelbo kommun. Det trodde man inte för en så där tio, tjugo år sen att den gamla avfolkade, inavlade inlandskommunen skulle börja glida omkring på en räkmacka precis. Men nu gör de det. Först fick de Lars Krantz från Rosendal till Wij. Gud vet hur, för där går den rikskände trädgårdsgurun och anlägger tallalléeer och lingonrishäckar i typ växtzon sju.

Sen kammade de hem kronprinsessan. Hur gör de?

Jag har också bott där

2009-02-18T20:51:00.005+01:00

Profilbild av typisk bergsjöbo genom några facebookgrupper:

Bring back Leif Loket Olsson, Kallblodstravare, Jag har varit full med någon i den här gruppen, Vi som satt på Sigges i Bergsjö, Lord Calvert, Fuck you I am from Norrland, BENSINSKATTEUPPRORET, Vi som fick saft i sirapsflaska när vi var små, Förbjud Tidelag/Djursex, Bäschö by night - fylla änd fight, Vi som är ordningsvakter, Det heter negerboll

Trissångest

2009-02-14T21:48:00.007+01:00

Ställde in en halvplanerad fika med Dora idag. Jag och särbon gick ner på stan istället. Där träffade vi på den luttrade bibliotekarien. Hon kommenterade särbons vinst i den här tävlingen.

Både för särbon och den luttrade bibliotekarien bekände jag sedan en noja jag har. Jag vågar nämligen inte köpa den där utlovade trisslotten till särbon. För tänk om han vinner storvinsten.

Alltså missförstå mig rätt. Jag missunnar honom inte en storvinst. Den får bara inte passera mina händer först. Man kan väl inte bara ge bort typ sjutton miljoner kronor heller. Va?!

Särbon undrade då om det var en skrapad nitlott han skulle vinna. Men riktigt så långt ner hade jag inte tänkt böja mig för min noja. Näe. Särbon har helt enkelt vunnit tjugofem spänn. Lotten får han köpa själv.

Jämförelser

2009-02-10T19:01:00.000+01:00

I höstas var det mörkt. Tröttsamt. Kallt.

Sen hörde man på nyheterna om de där som störtade med planet och stod på ett isflak i arton timmar. Fick man lite att jämföra med.

Det är faktiskt jobbigt att vara singelmorsa också.

Sen hörde man om åttlingsfödseln i USA. Man har knappt hört ordet förr, åttlingar. Hon är tydligen också singelmorsa. Och har sex barn sedan tidigare.

Fick man lite att jämföra med.

Sen kom jag på att båda jämförelserna gjordes med rika västerlänningar, som har råd att flyga egna flygplan och få barn på konstgjord väg.

Just ja.

Bären varandras bördor

2009-02-04T22:40:00.011+01:00

Ringde en väninna som fyller år idag. Det är alltid lika roligt att ringa på hennes födelsedag för vi är födda samma år men jag fem månader senare. Jag tycker alltid att hennes nya ålder låter lastgammal. Jag brukar uppehålla mig länge vid det.

Idag fortsatte vi sedan att prata om sömnbrist och vintermörker, sjukdomar, halkolyckor och begravningar. Inte så upplyftande för en födelsedag kanske. Men åldersbetingat på nåt sätt.

Innan jag ringde var jag förfärligt morgonsur. Efter samtalet var det mycket lättare att ta sig an lite av dagens arbete.

Det där med humöret tror jag låg i luften idag. Det gick liksom lite trögt för de flesta. Utom för hon som halkade och stukade foten då, där gick det undan.

Redan igår kväll låg det dåligt humör i luften. Hos min dotter närmare bestämt. När hon väl hade kommit på exakt vad hon skulle sura över gjorde hon det ordentligt. Hon smågråter sällan. Det är alltid stora pipan direkt. Ungefär så här.

UUUHHHÄÄÄÄÄÄ. VARFÖR FÅR BARA ALLA ANDRA GLASÖGON OCH INTE JAG? UUUHHHÄÄÄÄÄÄ.

Bakom denna upprörda fråga ligger två BVC-besök med tveksamma syntest, lite oro hos mamman, och lite pedagogiskt upplägg av mamman om kompisar som kanske också skulle få glasögon. Så fel det kan bli. Nu försökte jag istället göra en positiv bild av att slippa glasögon, sa att hon såg ju alla bokstäver på BVC, det var ju jättebra!

UUUHHHÄÄÄÄÄÄ. DET GJORDE JAG INTE ALLS. HON PEKADE PÅ ETT PYTTELITET O, SOM JAG INTE SÅG. OCH SEN PEKADE HON BARA PÅ V OCH V OCH V. UUUHHHÄÄÄÄÄÄ.

Om min relation till Arne Dahl

2009-01-26T22:15:00.005+01:00

Ett citat av Arthur Koestler enligt gårdagens lokaltidning: Att tycka om en författare och sedan träffa honom kan vara som att tycka om gåslever och träffa gåsen.

Min särbo kan alltså ta det lugnt nästa gång jag kryper ner i sänghalmen med Arne Dahl.

Med en bok av Arne Dahl menar jag förstås.

Hård faktagranskning

2009-01-25T00:25:00.003+01:00

Ånej. Nu har Katarina läst hela bloggen också.

Klipp från Facebooks chatfönster

2009-01-21T20:31:00.009+01:00

Igår
9:54pmKatarina
glöm inte titta på obamas installation kl 22 om du inte sett den redan

10:23pmBricken
försökte titta vid 18-tiden samtidigt som två fyraåringar spelade dataspel.
såg när han stakade sig i eden
de har förordat hans retorik så väldigt
men det där var väl inte så märkvärdigt? eller?
orkade inte ens lyssna på hela talet nu

10:35pmBricken
kul pastor
oj. presidentparet har övat på nationalsången också

10:37pmBricken
men det räcker ju att han är svart för att man ska få tårar i ögonen

10:41pmBricken
näe. kommentatorerna är inte heller imponerade av retoriken. tänk att man har så rätt hela tiden.

10:59pmKatarina (har varit utloggad ända till nu)
visst var pastorn bäst
jo men han pratar 30 min utan att titta på en enda liten lapp eller nåt
20 var det kanske
men ändå

11:01pmBricken
måste va nåt trick

11:01pmKatarina
frugan som som alla säger är så snygg - va? hon ser lite stor och grotesk ut tycker ju jag

11:01pmBricken
m. underbett

11:01pmKatarina
ja nästan ful faktiskt fast man inte får säga det om kvinnor så jag sa grotesk

11:01pmBricken
fast idag hade hon bergis ylleunderställ under dräktjackan. de andra hade ju päls och frös!

Så där ja

2009-01-11T21:16:00.006+01:00

Nu har jag packat ihop granen och lagt alla barr i en påse. Det är bara att ta fram den nästa jul igen, fälla ut grenarna och limma fast barren.

Plastgran kan man inte ha. Det är inte ekologiskt. Naturgran kan man inte ha. Det är resursslöseri.

Näe.

En naturgran som återanvänds varje jul måste var det ultimata. Man är väl klimatsmart.

Snart är det jul igen

2009-01-07T20:42:00.007+01:00

Igår kväll ställde jag mig på badrumsvågen medan jag tänkte dystra tankar som: undrar vilken bantningsmetod jag kommer att misslyckas med den här våren då?

Men till min smått skeptiska förvåning visade badrumsvågen - en viktminskning. Min hjärna började genast tänka rationellt.

Antingen är det fel på vågen. Eller också är det benskörheten som börjar göra sig påmind, en slags viktminskning i själva benstommen som inte påverkar de yttre fettlagren. Eller också är jullovsdieten den enda rätta.

Sovmorgon till nio, sedan storfrukost med marmeladmacka för att slippa laga lunch. Ägna hela förmiddagarna åt att såsa omkring i morgonrock, knappt hinna ut på kort promenad till lekparken precis innan solen går ner. Fikabröd och godis hos goda vänner. God middag på kvällen eller helt enkelt hämtpizza för att man satt och fikade för länge hos vännerna, så man inte hann laga mat.

Blir svårt att upprätthålla den där sunda livsstilen nu när vardagen har kommit tillbaka. Men å andra sidan. Året är nytt, dagarna har redan blivit längre, och snart är det jul igen.

Hård bevakning

2009-01-05T20:58:00.001+01:00

Ånej. Nu har mamma börjat läsa bloggen också. Nu blir det bara censurerade inlägg.

Hård konkurrens

2009-01-02T19:51:00.002+01:00

Ånej. Nu har särbon börjat blogga också, http://blogg.ficklampan.se.

Granen står så grön och grann i bostadsrätten

2008-12-27T22:43:00.005+01:00

Näsan är täppt och vinterkräksjukan härjar i min absoluta närhet. Selma på SVT har avnjutits och alla julklappstrisslotter är skrapade. Barnet leker förnöjt med tusen miljoner julklappar. Jag har med list och envishet återerövrat kunskapen hur man stickar en strumphäl. All stress är överstökad och endast julfriden återstår.

Julstädning

2008-12-20T07:53:00.004+01:00

Nehe. Om man skulle ta och julstäda lite. Börjar med fruktkorgen. Där hittar jag:

Trasig säkerhetsdosa till internetbanken.
Trasig möbel till dockskåpet.
Måttband.
Tennisboll.
Tändstål.
Garderobsknoppar.
Headset till mobilen.
Karbinhake.
Snöre med miniklädnypor.
Putsduk till glasögon.
Kvitton.
Oidentifierad kork.
Gratisprov på ansiktskräm från feel good-tidskrift.
Liten guldtråd.
Kort resårband.

Soundtrack

2008-12-15T23:13:00.002+01:00

Dottern övar julsånger på dagis. Soundtracket i mitt hem låter så här: Mina trådar, tyst det är i husen, tyyyst iiiii huuuusen.

Som ni vill

2008-12-12T22:13:00.004+01:00

Här är adventskalendern dag 12. Och några fler pärlhjärtan.

December

2008-12-11T21:35:00.003+01:00

Tycker någon att jag uppdaterar för sällan? Jamen. Bilden här nedanför föreställer faktiskt en adventskalender. 24 strumpor. Räcker ända till jul. *knaprar vidare på en pepparkaka...*

Adventskalender

2008-11-27T23:45:00.003+01:00

Okej då Dora, en näsnisse

2008-11-27T23:00:00.001+01:00

Pärla eller filta, det är frågan

2008-11-25T21:24:00.010+01:00

Med utsikt från min trånga horisont kan jag dela med mig en upplevelse från dagens Bolibompa. Programledaren där trodde att "pärla" var ett nytt ord! Mäh! Skandal! Hur oinsatt och omedveten om barns vardag får en programledare på SVT egentligen vara? Va! Varenda dagisunge vet väl vad "pärla" betyder. (Mitt upprörda tonfall ironiserar över min egen trånga horisont utifall någon undrar.)

Den som har lusläst den här bloggen vet för övrigt att jag själv brukar pärla - även när barnet sover. Så roligt är det. (Utan ironi.)

Man kunde ganska nyligen i bibliotekariernas facktidning framtidsspana att syjuntan som social umgängesform är på frammarsch igen. Och att det är inne att virka både mössor för hemmabruk och protestkonstverk ute på stan har väl ingen kunnat missa. Själv har jag planerat att sy pannlappar i julklapp till hela släkten - men jag hinner aldrig för jag bloggar hela tiden. (Lätt överdrift vilket den uppmärksamme läsaren enkelt kan konstatera; typ tre inlägg i hela november.)

Och när jag häromdagen statusuppdaterade på facebook om att jag hade upptäckt hantverket filtning av näsnissar, kom det genast en uppsjö kommentarer. Massor av människor kände sig plötsligt väldigt engagerade. (De som har mig som kompis på fejsboka vet nu att jag ljuger, rätt upp och ner. "Massor av människor" var faktiskt bara två. Men man måste överdriva om man ska komma nån vart i en text.)

Alltså. Vi satt fyra vuxna människor och pickade med små filtnålar i ulltussar en hel kväll. Först pickade vi med nålarna när barnen var vakna. Sen låg jag och nattade min kotte, till ljudet av filtnålar i ulltussar, tock tock tock, lät det. Sen fortsatte vi när barnen sov. Hon som lanserade själva näsnissekittet på vår julpysselkväll har rapporterat att hon inte har slutat än. Hennes man säger att hon har blivit galen. Själv undrar hon bara vad han ska säga när hon har slutat filta tomtar, och istället har börjat filta en soffa.

Fast där rekommenderar jag nog att såp-tova själva stommen först. För att sedan filta på de mindre detaljerna.

Tänk att det blev en bok

2008-11-16T22:29:00.006+01:00

Har aldrig tidigare känt mig så övermannad av en november. Det drar i ögat den korta biten jag kör mellan jobbet och dagis och hemmet. Dimman lägger sig i hjärnan. Regnrusket dämpar gnistan. Mörkret bäddar slutligen in alltihopa. Jag har tygprover hemma för att klä om soffan. Men det finns inget dagsljus att titta på dem i.

Trots detta mörker tog vi en halv vecka höstlov och besökte goda vänner i Stockholm. Mammorna är lika goda vänner som barnen. Barnen leker mera än mammorna. Mammorna plockade upp tre burkar pärlor ur en hårig matta två gånger om dagen.

Sen fick den här mamman barnvakt en hel kväll. Ja, hel och hel förresten, allting är relativt, jag var väldigt nöjd med att komma hem klockan tio.

Det är otroligt hur allt kan falla på plats ibland och man blir INTE sjuk så att man missar nåt man har längtat hett efter. Den här gången var alla Ordet är fritt-vinnarna bjudna till Bonnier på mingel och middag. Vi satt med varsitt leende som gick upp till öronen hela kvällen. Herregud, vi har ju skrivit en bok ihop!

Å andra sidan är jag väldigt lättroad nu för tiden. Det var så roligt att vara ute och lufta på sig alldeles själv mitt i storstan. Ute i denna storstadsluft ägnade jag mig helt introvert åt att återuppleva ett stycke vardag från förr i tiden. Jag satt med ett leende upp till öronen på tunnelbanan också.

Kristina Gunhild Bricken Lugn

2008-11-03T22:33:00.007+01:00

Satt och slukade nr 1 av VI LÄSER med Bolibompa i högra örat tidigare ikväll. Dottern påstod att hon inte hörde vad de sa på teven när jag läste samtidigt, men det brydde jag mig inte om. Fick mig att undra om den adopterade dottern möjligen brås på min biologiska mormor.

När jag var barn satt vi tre stycken och trängdes i baksätet på den röda Volvo 142:an. Jag och brorsan, med mormor i mitten för att vi inte skulle slåss. Bilutflykt. Eftersom detta var väldigt länge sen (se bild) hade vi en batteridriven radio med kassettbandspelare med oss i bilen. Mamma spelade blandband med Harry Belafonte. Och då brukade mormor uttala det berömda citatet: Stäng åv radion så jag sir nan.

Ordlista: åv=av, sir=ser, nan=någonting.

Som jag förstår henne nu när jag själv har uppnått en slags ålder. Det är nånting med maximalt antal intryck som kan tas emot av hjärnan samtidigt. Och ändå klarade jag av att inhämta följande kunskap ur VI LÄSER med Bolibompa i högra örat; Kristina Lugn har Gunhild och Bricken som andranamn.

Och plötsligt fick liksom den här bloggen en litterär touche.

Kaffe i örat

2008-11-01T21:23:00.000+01:00

För ganska länge sen tipsade Hermia om det här. Idag var jag tvungen att leta upp den igen för att läsa alla kommentarer i original en gång till.

Själv känner jag en kvinna som råkade hälla hett kaffe i sitt eget öra. Och så känner jag en man som satte sig i baksätet på sin egen bil, när han skulle köra.

I övrigt har jag ingenting på hjärtat idag. Tyckte det blev så tråkigt här bara, när jag höll med kungen i flera veckor.

Jag håller med kungen jag

2008-10-18T20:34:00.004+02:00

Men jag tycker nog att Sverige behöver en liten koloni vargar. De kan bo på Djurgården. Där finns det många lösspringande hundar och annat småvilt som de kan livnära sig på.

Fejsboka

2008-10-13T21:05:00.013+02:00

Där jag kommer ifrån kallar man kornas hus för fejs.

Enligt ett rykte som jag har läst på Facebook hade pappan till en kompis en bok där han skrev upp allt viktigt som gällde korna - fejsboka. Ni som trodde att Facebook är en modern och elektronisk företeelse, ni har alltså fel. Facebook kommer ursprungligen från Hälsingland och har med mjölkproduktion att göra.

Det är inte speciellt kul på Facebook tycker jag. Det är inte speciellt mycket skvallermässig information som cirkulerar där. Det är väl för att alla har stenkoll på alla. Till och med mamma var tvungen att gå med när barnbarnet skulle resa själv till Nya Zeeland.

Barnbarnet skrev för övrigt i Facebook att hon skulle ut på sky diving. Sen kom hon inte åt en dator på flera dagar, så hela släkten gick upp i limningen. Sen skrev hon att det hade blivit inställt på grund av storm, istället hade en kompis ramlat ner i en glaciärspricka. Nästa dag fick hon förklara att jaha, jaja, jovisst, han hade ju tagit sig upp igen.

Om man inte har syskonbarn som reser i Nya Zeeland är statusuppdateringarna det enda som är intressant på hela fejsboka. Ni vet de där som förut alltid började med "Marika is...". Sedan ändrade de, säkert efter att en mycket aktiv Facebook-grupp hade gjort påtryckningar, så att man kan formulera meningar utan det engelska "is". Och genast började kreativiteten flöda.

Av upphovsrättsliga skäl kan jag tyvärr bara exemplifiera från min egen statusuppdateringshistorik.

Marika tvättar och diskar.
Marika nalle puh och lördagsgodis i soffan - aaah!
Marika ska inte angla imorgon.
Marika tycker att regn är bra för pärerna.
Marika tycker att pärerna har fått tillräckligt med regn nu.
Marika har köpt en hårklämma istället för att gå till frissan.
Marika satsar på postkodlotteriet.
Marika gav upp och klippte sig själv ikväll.
Marika s särbo är förkyld.
Marika har inte vunnit på lotteri.
Marika lägger pärlplatta när barnet sover.

Ordlista: angla=vinterfiske med levande agn och angeldon, pärer=potatis.

Det har visst blivit förbjudet att fiska med levande agn enligt nån EU-paragraf. Vilken tur att jag skrev på facebook att jag inte skulle angla då. Och vilken tur att jag aldrig har gått med i EU. Annars säger en biolog som jag är mycket nära släkt med att man kan "hävda ursprungsbefolkningens sedvanerätt" om någon kommer på en.

Nänä. Försök inte komma här och pracka på nån hälsing nån EU-paragraf inte.

För övrigt är även den sista statusuppdateringen sann. Det är den årliga känningen av julpysselsuget som redan har gjort sig påmind. Jag tänkte att dottern och jag skulle ha ett gemensamt projekt där vi gör jättemånga pärlhjärtan som vi sen hänger upp i ett långt guldsnöre. Men jag blev så sugen att jag smygbörjade själv.

Jag är också jättesugen på att spela Bolibompa-spelet själv, när dottern sover. Men jag har hittills lyckats hålla mig.

Solhatten igen

2008-10-06T20:14:00.005+02:00

Nu har den lilla berättelsen om solhatten blivit nerbantad till ett tävlingsbidrag på 55ord.se. Roligt ställe att testa sin sparsmakade stil på.

Jag bor väldigt nära min särbo

2008-10-05T21:21:00.009+02:00

En handlingskraftig kvinna på mitt jobb har bestämt att det ska bli den stora städardagen på tisdag. En hel container är beställd för allt gammalt som nu ska rensas bort.

På min avdelning kan vi bara närvara en person vid denna storröjning varför vi förarbetade lite i fredags. Jag och M gick ner i magasinet. Men allt var jättebra saker att ha kvar, tyckte jag. Näe, sa jag till M, jag är på fel ställe i menstruationscykeln för att kunna slänga nånting idag.

Jag ger mig sjutton på att hon som hittade på hela storstädningen är på rätt ställe i nämnda cykel. Förutom att hon är nyanställd. Och pigg.

Förr vilade man på söndagar. Nu för tiden brukar jag ha röjsöndagar. Och det sker varje vecka, helt oberoende av den där cykeln. Det brukar gå till så här: jag plockar undan och dottern plockar fram.

Men det spelar ingen roll, för det min själ behöver på veckans vilodag det är att polemasa (finns inte detta ord? ja men hur stavas det då?) i morgonrock och tvätta tjogtals maskiner och byta lakan och ha dammsugarn framme hela dagen.

Det är smartast att göra denna veckostädning på söndagar när man bor med en fyraåring, för sen blir det måndag och då går hon på dagis och hinner inte stöka till så himla mycket hemma.

Det finns också andra cykler som styr mitt liv. En sån där söndag när jag stod och vädrade sängkläderna på balkongen såg jag exfrun styra in på särbons grusade parkering. Alla barnen packade in sig i bilen med väskor och cyklar och kepsar. Jaha, tänkte jag, nu är det skiftbyte i bonusfamiljen. Exfrun hämtar barnen och jag bäddar rent.

Dagens tips

2008-10-03T22:39:00.009+02:00

Klockan är 22:41. Grannarna har fredagsparty. Dottern är nattad. Själv är jag nymornad från den sedvanliga kvällstuppluren. Här kommer dagens tips från Bricken.

Det här ska bli årets julklapp har jag hört.

Befriande läsning

2008-10-01T20:59:00.005+02:00

Jag har blivit bloggestet. Blogg-estet. Jag har blivit väldigt rädd om min blogg. Blogg-neurotiker kanske. Ni vet det förra inlägget. Den pubertala kedjebrevsutmaningen. Den stör mig. Den stör bloggen.

Det är intressant att notera samma fenomen hos mina bloggkompisar. En svarade som kommentar till mitt inlägg, utan att besudla sin egen - snygga och sinnliga - blogg.

En har svarat på sin blogg, men har valt att inte föra utmaningen vidare. Antingen för att hon har samma bloggkompisar som jag eller troligare för att hon vill ha alla bloggkompisar kvar.

Två har inte svarat. En har pliktskyldigast lovat att göra det när jag pratade med henne om en helt annan sak.

Den andra har - och nu citerar jag - "antagit utmaningen". Men sen hände inget mer. Jag kan tydligt se framför mig hur hon svettas. För hon - om någon - kommer inte att vilja besudla sin blogg. Möjligen möjligen kommer hon att publicera sitt svar på en helt annan blogg som befinner sig långt bort i Second Life.

Till samtliga skickade jag utmaningen på pin kiv. Och detsamma gjorde säkert Ninna till mig. Tack Ninna. Näe förresten. Ninna är säkert inte lika fjantig och neurotisk som jag.

Men egentligen skulle jag berätta nåt helt annat. Först läste jag Elizabeth George: Skriv på! och nu läser jag Stephen King: Att skriva. Så befriande roligt att jämföra dessa två böcker om skrivandets hantverk. De där två kan inte komma från samma planet.

Ninnas utmaning

2008-09-29T21:44:00.007+02:00

Nu är det så här att jag måste svara på några frågor. Sen vet jag inte hur det ska gå för jag har nog inte så många som fyra bloggkompisar, nu när jag inte kan räkna Ninna. För hon vill väl inte svara på samma frågor två gånger heller.

1. Vilken mat äter du ofta?
Eftersom min särbo stöttar mig i allt, är vi helt överens minst en gång varje halvår, att vi ska gå ner i vikt. Vi har också kommit på, eftersom vi är så målmedvetna och seriösa i allt vi gör, att istället för att bara använda oss av en bantningsmetod i taget, använder vi alla. För största möjliga effekt. Det är också mycket roligare, för på så sätt får man äta allt. Viktväktarna säger att man får äta hur mycket potatis eller ris man vill. GI-metoden säger att man får äta feta såser. Perfekt. Det enda vi inte har hittat i nån bantningsmetod är godis, kakor, vitt bröd och efterrätter. Synd. För det gillar vi verkligen. Så det brukar vi unna oss ändå. Apropå nyttiga saker att äta läste särbon häromdagen att forskarna nu har börjat fundera över om fibrer egentligen är så himla nyttiga.

2. När du är på kalas, är du den person som sitter eller hjälper du till att duka av?
Haha. Jag ligger på kökssoffan och konverserar värdinnan medan jag förnöjt smälter maten och kanske undslipper mig en och annan smygfis. Om jag inte somnar förstås.

3. Var sitter du helst när du bloggar?
Det uppstod en författarhörna när jag möblerade min senaste bostad. Ett gammalt slagbord står inklämt mellan två bokhyllor, där jag sitter med utsikt mot fönstret och särbons hus.

4. Köper du ofta Triss?
Japp. Och ingen har väl missat att jag abonnerar på postkodlotteriet dessutom. Min enda karriärdröm nuförtiden är att vinna pengar utan nämnvärd arbetsinsats.

5. Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Ísland. Reykjavík. Kallt, blött, blåsigt, karga människor, orkan, vulkanutbrott, jordbävning och alldeles alldeles underbart.

6. Vilken TV-kanal tittar du på mest?
Barnkanalen förstås. Vad trodde du?

Jag utmanar Hermia, Dora och en luttrad bibliotekarie. Ja visst ja, fyra skulle det va... Katarina får det bli! Åh så glad hon ska bli.

Reglerna: Svara på alla frågor. Välj ut 4 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar, be dem läsa din. Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen.

Sen vet man aldrig vad som händer. Allra minst jag.

Gutenberg rules

2008-09-26T21:20:00.003+02:00

Ända sen jag började jobba efter semestern har jag behövt göra två saker. Boka tid hos frissan och boka tid för bilservice. Eller rättare sagt, jag hade behövt boka båda de här sakerna före semestern egentligen. Men då fick jag lunginflammation och dessutom fick jag det oerhört tragiska beskedet att min frissa har flyttat. Lunginflammationen fick mig rejält ur spel ett tag. Men det där att frissan har flyttat, det har jag inte hämtat mig från än.

Förra fredagen vaknade dottern prickig. Eftersom vattkoppor har florerat på dagis hela hösten var diagnosen lätt att ställa. Trots medkänslan för de kliande prickarna kunde inte modern låta bli att släppa en lättnadens suck. Äntligen några vabbdagar att hämta andan på. Prisa gud för vabbdagarna. Vips blev både mamman klippt och bilen servad. Det var hur lätt som helst att hinna ringa och beställa tid, efter frukosten, i morgonrocken, bolibompa på teven, frid i sinnet.

Helt oberoende av vattkopporna har jag denna vabbvecka missat en helt osannolik sak. Jag menar att jag hade missat det i vilket fall, jag hade redan insett att det var en omöjlig resa för mig att komma iväg på. Vattkopporna liksom bara understryker att även om jag hade kämpat för att kunna åka, hade det fallit på mållinjen med en sjuk dotter.

Jag har missat min egen litterära debut. Många bokmässor har jag storögd irrat omkring på. Men på den här bokmässan fanns det ett bord med rykande färska exemplar av en bok, som jag har skrivit ett helt kapitel i.

Prisa gud för boktryckerikonsten.

Du ska få min gamla potta

2008-09-21T22:27:00.002+02:00

Jag är av den svårmodiga sorten, den där sorten som räknar problem.

Min särbo är lite mer lättsinnig av sig. Han är av den sorten som inte märker motgångarna för att han redan ser fram emot morgondagen, som helt säkert och visst kommer att föra något roligt med sig. Jag kan förvisso se fram emot morgondagen jag också - om jag lever då. Vilket man aldrig kan ta för givet.

Ja ni har kanske fattat galoppen. Vi har god nytta av varandra min särbo och jag. Han försöker pigga upp mig litegrann och jag försöker ge honom en realistisk bild av verkligheten.

Nu har jag som bekant börjat abonnera på Postkodlotteriet. Det måste väl ändå vara uttryck för nån slags positiv livssyn? Man betalar inte 150 spänn i månaden om man inte tror att det finns en endaste mikrochans att vinna. Även om jag har hört om en statistisk undersökning som förtäljer att det är större chans att man blir överkörd av en bil på väg till inköpsstället där man betalar sitt spel och dobbel, än man har chans att vinna.

Postkodlotteriet betalar man med autogiro. Man får inte vara dum.

Iallafall. När jag satt i bilen på väg till jobbet och tänkte djupa tankar om livet. Jag menar, djupa tankar om vad jag skulle göra med miljonvinsten. Kom jag på, att om jag skulle säga upp mig från jobbet för att leva på ränta och avkastning, då skulle dottern kanske bara ha rätt till femton dagistimmar i veckan. Och så gick jag igång på det där. Och funderade på att ta reda på vad som egentligen gäller. Tills jag kom på att jag inte hade vunnit pengarna än.

Nu vet jag inte hur jag ska tolka de där tankarna i bilen. Är de ett tecken på positiv eller negativ livssyn?

Apropå nåt helt annat sa särbon en dag: Du vet den där låten, "Du ska få min gamla potta om jag dör"? Jag svarade: Men snälla lilla gulliga du. Det heter väl ändå inte "om jag dör"...

Två konklusioner och en ålderskris

2008-09-14T21:53:00.009+02:00

För ett par år sedan blev jag 40 plus. Nu fattar jag varifrån uttrycket "plus" kommer. Det är inte alls så att man vill mörka det exakta antalet år man är. Det är helt enkelt omöjligt att komma ihåg det exakta antalet.

För ett par veckor sedan köpte jag ny jobbmobil. Inga knappar över huvud taget fungerar på samma sätt på denna nya samsung som på min gamla nokia. I samma veva införde kommunväxeln office extension med mobile extension. Och så har jag två mobilnummer med delad faktura, ett nummer för jobbet och ett privat. Ja ni fattar. Det blev surrigt i huvet på den gamla kärringen.

Och så har jag nyligen börjat prenumerera på postkodlotteriet. Det börjar lukta gammal hud och grått hår. Jag lägger ihop två och två. Jag får det till femtio. Det måste vara femtioårsåldern som är i antågande.

Om ni tycker att jag förhåller mig på ett överdrivet pessimistiskt sätt till min stigande ålder kan jag upplysa om att det är karaktäristiskt utmärkande för hela min personlighet. Jag har alltid tagit ut alla ålderskriser i förskott. Så att jag helt säkert inte går miste om dem. Så att jag helt säkert hinner ta mig igenom dem innan det är dags för nästa kris.

Konklusion I: Man ska inte fuska sig fram i livet.

Först kom trettioårskrisen. Någon gång i tjugofemårsåldern dök den upp. Det var en mening som plötsligt ploppade upp i huvet bara: Herregud, jag är snart trettio år och har inte ens riktiga underkläder. Sen gick jag på en sån där riktig bh-affär där expediten välkomnar en med att ta ett stadigt grepp under bysten, måttar med blicken och förkunnar: 75 D! Jag köpte en bygel-bh och kände mig som en vuxen människa.

Konklusion II: Man kan shoppa sig ur en ålderskris.

Fyrtioårskrisen var svårare att shoppa sig ur. Där krävdes det fastighetsaffärer. Hur kan meningen ha låtit som ploppade upp i huvet då? Herregud, jag är snart fyrtio år och äger inte ens ett hus. Jag behövde helt enkelt en egen jordplätt att stoppa ner tulpanlökarna i. Jag shoppade loss även då, det blev en sommarstuga.

Då återstår bara frågan hur man shoppar sig ur en femtioårskris. Ja men det har jag ju redan sagt. Postkodlotteriet. Hur enkelt som helst. Hundrafemtio spänn i månaden tills jag själv säger upp avtalet.

Jag tycker det passar riktigt bra. Jag behöver nämligen vinna pengar. Jag har nämligen inte tid att arbeta. Liksom de riktiga pensionärerna klarar jag av att fylla mina dagar med meningsfull sysselsättning ändå. Arbetet tjänar mest till att splittra upp tiden och ödsla energin.

Vad var det jag sa där i början nu igen. Få se nu. Javisst ja. Jobbet gör bara att det blir surrigt i huvet på den gamla kärringen.

Gästriklands bergstoppar

2008-09-08T20:26:00.008+02:00

Förra hösten kunde man läsa i lokalpressen att Föreningen Gävle Långdistans klättrade upp på Gästriklands 14 högsta bergstoppar på en dag.

Ja men kom igen. Det måste i princip ha varit omöjligt. Hur klarade de det? Fjorton stycken! Notera att jag har funderat på detta ända sen förra hösten.

Var i hela friden hittade de bergstopparna?

Eller jo, det vill man ju

2008-09-07T21:00:00.000+02:00

När jag för evigheter sen blev student i Uppsala flyttade jag direkt från skogen. På många olika sätt flyttade jag. Men ett säkert tecken på att jag hade hamnat fel var när jag klev på bussen i Uppsala och sa Hej till chauffören. Så gjorde man nämligen i min skog. Men ingen busschaufför i Uppsala hejade nånsin tillbaka.

Sen dess har jag flyttat många gånger. Jag har flyttat hem igen och bort igen. Jag har studerat här och där, haft korta jobb och långa jobb. Bott i stora städer och mindre städer. Byggt nya sociala sammanhang på varje ort. Och jag har vant mig vid att vara anonym.

För ett par år sen landade jag på närmare håll och kunde köpa en sommarstuga i hemmaskogen. När jag första gången körde den lilla skogsvägen till sommarstugan mötte jag en traktor. Jag stannade på en mötesplats men traktorn körde inte förbi. Istället öppnades dörren och ut tittar min gamla kompis Svenne och säger: Haru köft stuga?

Hur skönt är det inte att få den frågan?

Och hur lätt är det inte att få en friggebod hemfraktad ända till dörrn från redan nämnda stad Uppsala till redan nämnda stuga mitt ute i skogen när det visar sig att man tydligen är känd av personalen på den lokala fraktfirman också. Man blir plötsligt bara uppringd av en snubbe man inte har sett på tjugofem år som säger: Du ha fått nå grejer du.

Man vill skriva till dagens ros.

Och när dottern fyller år skickar en väninna ett gratulationskort postat i dotterns namn till sommarstugan utan postlåda. Och var levererar posttanten det då tror ni? Jo hon lägger ihop två och två och stoppar kortet i mina föräldrars postlåda, i en helt annan by.

Det skulle vara Uppsala det.

Och när man går på midsommarfest visar det sig att bordsgrannen har varit klasskompis med min tremänning. Och medan nubbarna bjuds runt får man en massa information om den där tremänningen som man knappt vill veta.

Eller jo, det vill man ju.

Och det är precis här det börjar svaja lite grann. Och då menar jag inte sånt där svaj som blir av nubbar. Näe, det är nu vi svajar till lite och kommer till baksidan av att inte vara anonym.

För sen träffar man posttanten på macken och då passar man på att ge lite credit för den exemplariska servicen. Och samtidigt ser man ryggtavlan på byns skvallertant nummer ett lämna lokalen. Och hur hon får ihop det här med dottern och Svenne och fraktfirman i Hudiksvall det vill man knappt veta. Eller jo, det vill man ju.

Precis här borde jag sluta skriva. För vid det här laget har alla bybor lokaliserat både Svenne och sommarstugan och skvallertanten. Och det sistnämnda är faktiskt väldigt konstigt. För just skvallertanten har jag fabulerat ihop alldeles själv. Och vad som är sant i övrigt vill man knappt veta.

Eller jo, det vill man ju.

Om konsten att hålla reda på solhattar

2008-09-03T20:55:00.010+02:00

Jag minns hur sunkig jag kände mig som barnledig singelmorsa. Jag hade inte råd att gå till frissan. Jag hade inte tid att gå in i en provhytt. Och det enda som lyfte vardagen var fikapausen när barnet sov middag.

Jag minns också hur det kändes när barnledighetsbubblan började spricka. Plötsligt en dag lirkade jag upp ena ögat när jag stod i lekparken och gungade barnet med monoton rörelse. Och såg två pappor som gungade sina bäbbar en bit bort.

Hmmm. Bäbbarna var förvisso söta. Men papporna såg också trevliga ut.

Nästa tanke som damp ner i barnledighetshjärnan: undrar om nån tycker att jag är attraktiv nu för tiden? Jag sträckte lite på ryggen, lade huvudet på sned och började le inåtvänt. Kanske log jag en anings aning mot pappahållet.

Sen travade jag hem med barnet i vagnen. Upptäckte att hennes grönrandiga solhatt var borta. Tills jag hittade den på mitt eget huvud. Där jag hade satt den ovanpå min egen keps.

sju veckor, fyra dagar och alla oskrivna nätter

2008-08-23T23:35:00.008+02:00

mitt hem förföll. från februari till juni skrev och skrev jag. varje ledig vaken stund sedan arbetsdagen tagit slut och barnet somnat. jag pratade med väninnan i telefon under den här tiden. vi var så trötta. vi orkade bara arbeta och sova, så tröstlöst. och i nästa andetag berättade jag att jag var så uppslukad av en skrivtävling. jamen, sa väninnan, hur orkar du det då?

jag orkade. det var ju så roligt. men mitt hem förföll. nästan nyinflyttad var jag också. så det var inte bara städandet som tog stryk. det var skruvandet och möblerandet och sorterandet och pillandet, också.

nu har jag haft besök av en annan väninna. hon skådade förödelsen och fick mig att förstå att jag måste återerövra mitt hem. ta herraväldet. skapa ordning så jag kan trivas igen.

varje dag efter hennes besök har det kommit små sms till henne från mig. etapp ett: köpt persiennmojänger. sisyfos etapp två: städat pappershögar. lördag kl 9.05: putsat fönster. söndag kväll: dammsugit våttorkat alla golv, städat städskåpet.

jag har aldrig tidigare i mitt liv putsat fönster före klockan nio en lördagmorgon. nu fattade väninnan att det var allvarligt och greppade telefonluren. ja alltså, framåt eftermiddagen greppade hon den, när hon hade vaknat till. och vid det laget hade jag hunnit till kaffet på särbons soliga veranda. väninnan kunde andas ut. jag hade inte blivit helt från vettet.

näe. galen har jag inte blivit än. bara lite tillfälligt manisk kanske. och jag deppade ner mig rejält i torsdags. för jag har haft semester i sju veckor. och efter fyra dagar på jobbet var jag redan slutkörd. somnade med dottern klockan åtta och blev inte kontaktbar mer den veckan.

städa eller skriva. det är frågan.

tick, pock och pill

2008-08-09T21:48:00.007+02:00

den där nya lilla besöksräknaren tickar och pockar på. det måste vara några stycken som kollar av brickens blogg ibland. konstigt. då skulle det ju vara kul om det stod nåt här också. nåt nytt menar jag.

ninna skriver på sin blogg att hon har fått skrivkramp efter ordet är fritt. för henne verkar det vara ett nytt och okänt tillstånd. själv har jag mera återgått till det normala. trodde ett tag att jag kunde lura mig med hemmets journals följetongstävlings deadline 1 okt. men så lättlurad är jag helt enkelt inte. har skrivit nästan två kapitel men tycker att det känns fel. tråkigt. jag borde börja från ett annat håll. vet inte vilket.

mitt i semestern kom jag också på att jag faktiskt behövde - semester. när hela dagen med fyraåringen är i hamn behöver jag inte kasta mig in i nästa jobb. jag behöver sitta och slöa med en tidning också. gräva upp tulpanlökar. surfa lite. ha tyst i öronen. och pilla på mitt hem.

hem måste man pilla på ibland. flytta saker. döda tvestjärtar som gömde sig bakom sakerna. fundera ut var man kan sätta upp hyllor för att få plats med mer saker. det är sällan man kan pilla på sitt hem när fyraåringen är vaken. då ska ju hon pilla också.

och det vet vi ju hur det blir när fyraåringar pillar. inte blir det tyst i öronen iallafall.

nu är det bara en semestervecka kvar. och mina tigerliljor har ännu inte slagit ut. aldrig får jag se mina tigerliljor. jag övervägde att flytta dem till särbons rabatt. men kom på att de kommer att slå ut tidigare där - bättre jord, bättre läge. så då skulle jag inte få se dem där heller. för tidigare på sommaren brukar jag ju vara - här.

i ett anfall av snart-slut-på-semestern-depp bytte jag ut bilden på tigerliljorna till en begagnad och sönderregnad myggspiral. ett minne från värmeböljan när man kunde skvalpa i havet hela dagarna och sitta ute hela kvällarna.

men tulpanlökarna ska jag gräva ner igen, nån regnig och råkall höstdag. för då vet man att det snart blir vår. och nya värmeböljor. och nya myggspiraler.

världen är liten

2008-08-02T20:54:00.005+02:00

världen är liten på många olika sätt. till och med jag börjar känna vissa sociala behov nu efter fem veckor i skogen. visserligen brukar jag ha fler gäster här på en sommar än jag har på hela året i stan - där jag har ett riktigt kök. men det finns ändå en liten längtan efter att... liksom vidga vyerna.

denna längtan tog mig idag till bergsjödagen. ni vet en sån där tillställning anordnad av ortens företagarförening med stånd fulla av äkta glödhopper och fuskfoppatofflor.

fyraåringen var också med, och hon har lite andra vyer än jag. hon blev till exempel överlycklig över ett par äckligt rosa fuskfoppa med fyra knappar till. och sedan drog hon oss målmedvetet mot slutet av hela gågatan. för hon hade sett att det fanns ballonger.

jag har aldrig förr gått fram till kristdemokraterna så artigt leende. kristdemokraten i ståndet fattade genast galoppen och räckte fram en ballong och chokladgodis till barnet och en tidning till mig. som jag lika artigt leende - tog emot.

jaha. och när jag kom hem till och med läste jag tidningen. jag sa ju att jag ville vidga vyerna. och där fanns det en artikel om sandra dahlberg. som jag lusläste. hon är nämligen min nya idol. inte bara för att barnet sitter klistrad framför henne varje morgon så att jag kan somna om. utan för att hon är så bra. ibland somnar jag inte om bara för att jag måste se vad sandra hittar på i hej hej sommar.

jaha. och så var cirkeln sluten i min lilla lilla värld igen. min nya idol jobbar naturligtvis på ett barnprogram.

vad händer här ute i skogen egentligen?

2008-07-21T21:37:00.008+02:00

den här bloggen kan väl i det närmaste betraktas som död? varför har det blivit så tyst? nyfikenheten hos mina läsare (troligen jättemånga!) borde vid det här laget vara dem övermäktig. vad händer i mitt liv? simmar det förbi några storlommar?

näe. jag har inte sett en enda lom sedan några yngre manliga delar av ortsbefolkningen roade sig med att köra snöskoter över sjön. en fick vatten i motorn och kurkade ur precis bredvid storlomboet. och efter det har de nya grannarna väldigt omständigt och noggrant försökt få till en badstrand över boresterna.

det kanske är för mycket folk här ute i obygden helt enkelt?

häromdagen körde det förbi en bil. rutan vevades ner. och min särbo, för tillfället utomhus i snickartagen på min befallning, vevar glatt upp armen och hejar.

nu behöver vi lite bakgrundsinformation.
1. vi befinner oss mitt ute i ingenting. sjön är liten och skogen stor.
2. det finns tre stugor till efter den här vägen när man har kört förbi min.
3. jag har mina rötter i de här skogarna. rötterna går tillbaka till svedjefinnarnas och rökpörtenas tid.
4. min särbo har bott hela sitt liv på annan ort, femton mil härifrån. annat landskap. annan växtzon. annan tidsålder.

jaha. och vem var det då? jo det var särbons exfrus kompis som bor i mexico och som skulle hälsa på sin moster. som har en stuga vid en pytteliten sjö i en jättestor skog.

vad är det med exfruar egentligen? hur lyckas de infiltrera hela ens liv? man befinner sig mitt ute i ödemarken och plötsligt har man bjudit hennes kompis på kaffe. trevligt var det dessutom. förutom att mitt eget barn skrek oavbrutet i en timme. hon kände väl på sig att det gällde att göra intryck precis då. så att kompisen skulle ha nåt att rapportera. till exfrun.

själv kan jag endast rapportera en kniphona. hon simmade lugnt förbi häromdagen, med hela barnaskaran intakt.

tre säkra tecken

2008-06-18T22:33:00.003+02:00

tre säkra tecken på att det bor en fyraåring i ditt hem:

1. du har precis dammsugit och våttorkat hela lägenheten. du skulle egentligen behöva göra det två gånger om dagen, för att det skulle kännas någorlunda rent, men det orkar du inte. du har precis ställt in dammsugaren i städskåpet när du hör ett rispande ljud i vardagsrummet och en röst som pratar förnöjt med sig själv: prislappar, prislappar, prislappar. det är ritpappret och saxen som just nu ingår i en ny skapande lek.

2. du har en låt som aldrig lämnar ditt huvud. den kommer från en av de aktuella bolibompa-filmerna och texten lyder: mu bä dubbelkvack dubbelkvack.

3. när du diskar nappflaskan efter kvällsvällingslatten är den kladdig av läppglans.

ett slutkapitel

2008-06-17T23:56:00.005+02:00

här är brickens förslag till slutkapitel i dimridåer. till detta slutkapitel hör en epilog, skriven av ninna. så kul vi hade när vi redigerade ihop våra två fristående bidrag till ett gemensamt! ett spontant samarbete som uppstod virtuellt mellan två människor som i övrigt inte känner varandra alls.

Morgonen efter den hemska natt då allt i hans liv ställts på ända, hade George Lendel öppnat sin butik precis som vanligt. Han hade inte försökt kontakta någon i familjen Dursén. Efter vad man kunde läsa i tidningarna mådde alla bra, utom möjligen Bo Dursén som satt häktad och hade hjärnskakning, efter att ha fått en brevpress i huvudet.
Hur han hade kunnat göra sig av med Omars stora och tunga kropp visste han knappt själv. Han mindes skräcknatten som i ett töcken. Han kunde bara hoppas att han hade skött allt på snyggast möjliga sätt. Lappen med namnet och telefonnumret hade han slängt. Han hade bestämt sig för att glömma allt.
Under veckan som gått hade han ägnat all energi åt att leva som vanligt. Hans enda hopp om livhanken stod till att Omar hade jobbat ensam på det här uppdraget. Att röja sin skuld till Omars försvinnande genom att fly, skulle vara lika med döden. Det var han ganska säker på.
Också den här morgonen öppnade George sin butik. Med nerver på ständig helspänn stålsatte han sig till att gå i sin vanliga takt till butiken, utan att titta sig över axeln. Han låste upp och hälsade hjärtligt på stamkunderna. Han lyckades till och med dra ett par skämt.
Skulle han dö, kunde han lika gärna skratta döden i ansiktet.
Så fort butiken blev tom satte han sig på stolen bakom konservhyllan. Han måste packa upp det som blev kvar från dagen då Omar kom på besök. Han tycktes aldrig bli färdig med det.
George hoppade till. Det var lika nervöst varje gång dörren plingade till. Den här kunden hade han sett i butiken några gånger. En stilig ung man som alltid kom ensam. Det verkade lugnt. Inget skott i bröstkorgen.
”Kan jag hjälpa till med något?” frågade George.

I soffan hemma hos Erik och Cissi busade Robin med sina nya småkusiner, medan Anna och Elina satt vid köksbordet och drack kaffe. Tre generationer kvinnor bekantade sig lite ömtåligt med varandra och sin nya släkt.
Cissi satt och tittade från det ena ansiktet till det andra och försökte hitta likheter. Ibland försjönk hon i Annas ansikte och förundrades över att de båda hade fått så bra kontakt på sjukhuset. Som om hon hade vetat redan då.
Erik var hon fortfarande så arg på, att hon knappt kunde se honom i ögonen. Sveket var så otroligt stort. Så oförsvarbart. Hon visste inte om hon någonsin skulle kunna förlåta honom för att ha undanhållit henne sin sanna identitet. Idag höll hon dock skenet uppe. Hon såg igenom sin ilska hur mycket det betydde för Erik att de alla var här, de nya kvinnorna i hans liv.
Romanprojektet hade hon sparat ner i datorn och inte öppnat på en hel vecka. Det var helt otroligt hur den berättelsen hade krupit in i hennes eget hem. Berättelsen som hade gett hennes egna barn en helt ny släkt.
Cissi betraktade farmor Elina. En knivskarp kvinna vad hon kunde se. Inte alls det lallande original som omgivningen hade utsett henne till. Cissi såg att hon hade något på hjärtat och öppnade sitt ansikte välkomnande mot henne. Men det var naturligtvis Markus hon vände sig till. Denna eviga Markus, som var Erik, som var Markus.
”Markus?”
”Ja, mor?”
Cissi orkade inte höra på eländet längre. Kunde han inte sluta le som ett fån varje gång han pratade med henne? Herregud! Cissi reste sig bryskt och gick till bryggaren för att hämta mera kaffe.
”Vad var det för dimma på vägen?”
”Vad menar du?”
”När jag såg dig första gången, vid olyckan, vad var det för konstig dimma?”
”Ehh...”
Cissi stelnade till borta vid köksbänken. Sen återkallade hon kvällen för olyckan i minnet och la snabbt som en blixt ihop ett och ett.
”Säg inte att du har gjort det igen!” for Cissi ut, plötsligt hetsig och mullrande som ett helt åskväder. Alla hickade till och stannade upp. Barnen i soffan satt med små runda tysta munnar. Så här brukade inte Cissi låta. Elina drog sig bakåt i stolen och började tumma på de slitna tröjärmarna och Anna frågade rent ut vad det var fråga om.
”Han håller på med street racing, vuxna karln! Det är ju för fan livsfarligt!”
”Cissi, lugna ner dig!”
Nu var det Erik som höjde rösten. Då började barnen gråta, båda två på samma gång, som om de hade samma strömbrytare.
”Strit vadå?” frågade Elina och Anna klappade henne lugnande på handen samtidigt som hon började skratta. Barnen tystnade igen. De fattade ingenting. Robin lämnade dem i soffan och närmade sig fikabordet. Hon ville veta vad de andra pratade om.
”... och Bosse som...” kved Anna. Hon fick inte ur sig ett vettigt ord. Hon bara skrattade.
”Nu är det äntligen chocken som släpper, sanna mina ord”, sa Elina och klappade tillbaka på Annas hand.
Till slut torkade Anna tårarna och harklade sig tills hon kunde prata igen.
”Inte undra på att Bosse tyckte det verkade vara så fullt av folk på olycksplatsen. Han pratade jättemycket om det på sjukhuset. Han började ju nästan tro på spöken.”
”Kan ingen tala om för mig vad det där strit är för nåt? Är det ett spöke?”
”Nej, mor. Det är en tävling. En slags olaglig biltävling.”
”Jaha”, muttrade Elina och verkade inte särskilt övertygad om att hon hade fått höra sanningen. ”Hur fort kör ni? Får man följa med nån gång?” frågade Robin.
”Nähädu”, sa Anna väldigt snabbt.

Sverker satt ensam på sin inglasade veranda och tittade ut över havet. Dimman var på väg att rulla in. Och sanningen hade kommit fram till slut.
Sanningen hade inte gett honom en son tillbaka. Snarare hade han förlorat en dotter. Han hade erbjudit både Anna och Elina att bo i det här stora ödsliga huset efter branden. Ingen lyssnade på honom. Han trodde att de bodde i Annas hus. Men han visste inte ens det säkert. Nåja. Bosse satt ju häktad så det borde åtminstone inte vara farligt för dem.
Elina.
Sverker visste att han inte hade kunnat göra nånting annorlunda även om han hade fått chansen att leva om sitt liv. Likväl ångrade han sig.
Markus.
Det fanns inga ord.
Anna.
Förlåt mig, kära Anna.
Det rann tårar nerför kinderna på gamla karln.

På bordet framför Sverker låg en bärbar dator. Det var Elina som hade fått med sig den ut ur det brinnande huset. I förvirringen som uppstod efteråt hade Sverker tagit hand om den. Nu fanns den här. Sverker hade gått igenom alla filer.
Elina hade aldrig varit nån dumbom. Sverker om någon borde ha förstått det.
På den tiden det begav sig hade hon varit hans sekreterare på Sverdus. När tvillingarna kom och allt blev ohållbart fick hon naturligtvis sluta. Men hon hade haft mer än tillräcklig insyn före det, insåg Sverker.
Sverker raderade fil efter fil.
Allt hade hon samlat här. Hon visste mer än Sverker hade anat att någon enda människa visste om företaget, förutom han själv.
Det fanns andra filer också. Elina hade fört statistik över insamlade tomburkar. Det fanns förteckningar som löpte över flera år. Man kunde se hur mängden burkar kulminerade under högsommaren.
Sverker raderade de filerna också. Man kunde aldrig veta, muttrade han, det kanske var kodad information. En överdrift naturligtvis, men ändock.

Stefan Sjöberg hade sovit ett par timmar efter sitt sista pass på Svedås sjukhus. Han kunde inte längre räkna dagarna, eller snarare nätterna, som han hade jobbat extra och blivit kvar här. Fast han i princip hade haft resväskan packad samma kväll som Anna Durséns bilolycka.
Nu låg resväskan packad igen, och han hoppades verkligen få ge sig av den här gången. Hotellrummet var redan utcheckat och mobilen avstängd.
Han satte sig i den kalla bilen men kom sig inte för med att stoppa nyckeln i tändningslåset. Tittade istället på några andra som också var på väg att lämna sjukhuset. Letade vanemässigt med blicken efter Cissi, men kom i samma stund ihåg att hon inte hade jobbat de senaste nätterna. Han hade ju till och med gått och frågat efter henne. Gjort sig ärende till hennes avdelning för att höra om det hade hänt nåt nytt angående Anna Durséns försvinnande. Något måste han ju fråga om.
Stefan hade fått ett gapskratt rakt i ansiktet från ett helt fikarum fullt med präktiga sköterskor. Det var helt otroligt hur han hade kunnat missa hela familjen Durséns förehavanden den senaste veckan. Och den stora branden.
Men han gjorde ju inget annat än jobbade och sov. Han var inte så intresserad av den här hålan heller. De kunde gärna ha roligt åt honom. Nu var han ändå på väg härifrån.
Cissi hade däremot verkat överdrivet intresserad av Anna Dursén, tyckte han. Det var inte bra att närma sig patienter på det där sättet. Engagera sig för djupt. Han borde ha talat med henne om det.
Själv hade han visserligen haft mardrömmar om den mystiska kvinnan utan minne. Och förlorat sig i de gröna ögonen ibland, fick han väl tillstå. Men vid det hade hans intresse stannat.
Han växlade mjukt och lät bilen rulla nerför backarna från sjukhuset. Letade sig fram mot närmsta butik. Lite godis och läsk var vad han behövde om han skulle köra runt trettio mil idag.
Vid Lendels jourbutik fick han gasa på igen. Där stod ambulans och polis med roterande blåljus och halva kvarteret var avspärrat.
”Jaha”, tänkte Stefan Sjöberg. ”Här kommer nästa transport till Svedås sjukhus, men när den kommer fram är inte jag där.”

mission impossible

2008-06-12T19:53:00.005+02:00

mission impossible: städa i ett hem där det bor en fyraåring.

synopsis

2008-06-05T20:33:00.005+02:00

ibland vill jag fortfarande rädda dimman i ordet är fritt-projektet. dimman är fullständigt bortglömd och vanvårdad i den där boken. den måste fångas upp och förklaras. men jag samlar ingen energi för att skriva ett förslag till kapitel 9.

nähä. för jag har istället skrivit synopsis till hemmets journal-följetongen. och skickat det till en läkare för faktagranskning. vad sa ni nu då?

jag är själv helt förstummad. av min handlingskraft.