Plötsligt känns det tröstlöst att ha ett bra jobb, ha råd att gå ner i arbetstid för att vara med sitt barn, bo i lägenhet i stan, åka till sommarstugan i egen bil. Jag menar, man kan ju inte med den bästa viljan i världen påstå att jag tillhör dem som har det sämst.
Men näe. Efter att ha läst den här boken kan jag inte nöja mig med mindre än att få pensionera mig med en fet bonus vid 45 års ålder. Jag har gjort mitt nu. Nu vill jag liksom rikknösarna njuta av livet. Det som är kvar.
Eller förresten. En fet bonus är inte alls nödvändigt. Jag klarar mig med ett par hundratusen om året. Ett par hundratusen märks inte i de stora budgetarna. Det hamnar liksom efter kommatecknet, det är nästan ingenting faktiskt.
Ändå tillräckligt för mig att överleva på. Sug på den. Särskilt om jag får vara ledig så att jag hinner koka storkok och sy om mina gamla kläder. Jag behöver inte precis en bemannad lyxyacht för att ha det bra på ålderns höst.
Men jag gjorde ju fel då. Redan på gymnasiet gick det snett. Jag valde humanistisk linje. Sedan blev jag bibliotekarie. Ja ni hör ju.
Eller kanske inte. Kanske finns det en lösning. På den humanistiska linjen ingick det studier i latin. Det var maktens språk vid århundradena runt kristi födelse. Väldigt länge sen. Men det är så humanister fungerar, även utdöda företeelser kan bli föremål för deras intresse.
På den gamla romartiden fanns det mecenater. I dagens samhälle kallas det sponsorer. Det är samma sak. Mecenat låter lite bättre, lite stiligare så där. Jag skulle vilja ha en sån. En egen mecenat som föder mig mot att jag producerar konstnärlig verksamhet till hans eller hennes ära. Någon av alla de där rikknösarna borde väl kunna nappa på detta.
Jag kan till exempel virka korvar. Det gör jag gärna till någons ära. Någon som vill ha en virkad korv? Den kostar tvåhundratusen. Kontakta mig i kommentarsfältet så skickar jag uppgifter om konto och bank. Kamprad, kom igen nu!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar